ESSÄ. När vår grabb gick sista terminen i gymnasiet drabbades han av ångest inför alla utbildningsblanketter.

Plötsligt skulle han välja för livet.

Genom att kryssa i den ena eller andra av rutorna skulle han kunna räkna med framgång och lycka, men om han inte prickade rätt, ja vad skulle då hända?

Små små lådor
Han ruvade och svettades över de olika möjligheterna rätt länge, ingenjörskonst eller de fria konsterna, akademiers lärdomar eller handfasta erfarenheter: hur skulle han göra?

Till slut satte jag på en gammal LP med Pete Seeger där han sjunger Malvina Reynolds sång ”Little boxes”, om hur de likformade husen i olika färger alla innehåller likriktade människor med likartade drömmar.

Sonen blev arg, förgrymmad rentav.

Han anklagade mig för att ha undanhållit honom denna vetskap genom hela hans skoltid!

Det var ju det han känt!

Att samhället tvingade sig på honom, tvingade in honom i en form han inte hade någon lust att passa i.

Den amerikanska drömmen
Sonens ångest och Reynolds sång ekade i huvudet på mig när jag nyligen läste en återutgiven bok av Richard Yates, Revolutionary Road.

Den gavs ut 1961, men har inte blivit översatt till svenska förrän nu.

Seegers inspelning är från 1963, Reynolds sång från 1962. Redan då fanns dessa avslöjanden av den så kallade ”amerikanska drömmen” som tog fart efter andra världskrigets slut, den som innebar att ”alla” skulle kunna bo i Kalle-Anka städer med hemmafru, bil och trädgård.

Och ”alla” skulle fostra sina ungar till att sedan flytta in i liknande små hus i liknande små städer.

Det var bara att börja karriären så skulle resten gå att köpa! Allting går att sälja med mördande reklam, även lagomt söt, konserverad gröt!

Orubbligt idylliskt
Yates bok sätter fingret på hur effektiva de kommersiella krafterna varit på att lura in människor i den här jakten på dyrare, finare, bättre. Och han punkterar det resolut:

”Villaområdet var inte anpassat för tragedier. Det verkade nästan vara med flit som där inte lämnats utrymme för några hotande skuggor eller spöklika siluetter. Området var orubbligt idylliskt, ett leksaksland med vita och pastellbleka hus, där ståtliga strålkastare kastade sitt sken över gräsmattorna, de stilfulla ytterdörrarna och över stänkskärmarna på några av de ruvande glassfärgade bilarna.”

Till Paris!
Inte hade Frank Wheeler tänkt sig att han skulle fastna på ett tråkigt kontor för att hans tjej blev gravid! Och inte hade April Wheeler drömt om att dammsuga sig genom livet!

Och ändå är de så vackra! Och har ett så vackert hus! Och är så begåvade!

Därför bestämmer de sig för att sticka. De tänker skita i alltihop och flytta till Paris. Till drömmarna.

Och när Frank Wheeler förklarar det med att det råder en tröstlös tomhet i USA, då är det bara psykpatienten som vågar diskutera det med honom. Han säger:

”Fan, massor av folk hajar det där med tomheten… Fast det kanske krävs ett visst mod att få syn på tröstlösheten. Och när man äntligen får syn på tröstlösheten, då har man väl inget annat val än att sticka. Om man kan.”

Tidsätande
Men det är just det.

De flesta kan inte sticka.

Och inte paret Wheeler heller, visar det sig.

En ny graviditet sätter punkt för planerna. De tvingas tillbaka till den krassa verkligheten, och alltsammans slutar med total tragedi.

Yates påminner om Stig Sjödin när han skriver: ”Vår förmåga att mäta och fördela tiden erbjuder en outsinlig källa till tröst.”

Han hämtar inte sina exempel från industriarbetarna, men han visar samma tröstlösa tidsätande när han låter direktören bläddra i sin fullklottrade planeringskalender och förvissa sig om att inget oförutsett eller farligt kan hända honom, för han är fullbokad.

Eller den gamle mannen som blir lycklig efter en stunds förvirring genom att komma ihåg årtalet för sin frus död.

Toppen
Men så länge de lyckas inbilla oss att vi blir gladare om vi har en ljusstake till, då kan det hålla på. Eller som psykpatienten säger:

”Vill man leka pappa, mamma, barn så måste man se om sitt hus. Sitt väldigt fina hus och då måste man ha ett jobb man inte trivs med. Toppen. Det är så nittioåtta komma nio procent av alla människor tänker. Tro mig kompis, du har inget att be om ursäkt för.”

Och grabben? Ja han kryssade för att gå en teaterutbildning, nu läser han fysik men säger att han vägrar låta studierna gå före livet.

Roman: Revolutionary Road.
Författare: Richard Yates.
Översättning: Kerstin Gustafsson.
Förlag: Norstedts.

Finns även som pocket och som biofilm.

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn