RECENSION. Som ett apart inlägg i den tama svenska skoldebatten översätts efter fyrti år Pierre Bourdieus centrala verk om utbildning, Reproduktionen, skriven i samarbete med Jean-Claude Passeron.

En oerhört svartsynt bok, vars skildring av maktrelationerna leder tankarna till dysterkvistar som Kafka eller Beckett. Detta gäller i synnerhet den oläsliga första delen ”Grundstenar till en teori om det symboliska våldet” – till formen ett slags matematisk traktat full av axiom och förkortningar; till innehållet en skildring av pedagogik där allt går ut på auktoritet och disciplinering.

Men del 2 är desto mer läsbar: ”Att hålla ordning(en)”. I fyra eldfängda kapitel bearbetas olika aspekter av författarnas grundläggande idé att skolans uppgift är att maskera för de inblandade att klasstillhörigheten redan från början (med några få lysande undantag) redan från början har bestämt individens kommande plats i samhället.

Redan i skandalverket Arvtagarna (1964, ej på svenska) hade Bourdieu och Passeron lagt fram data som visade att det fortfarande fungerade som i Bibeln; åt den som har skall varda givet.

Habitus
Vad är det då som ges åt dem som redan har det, och som med möda kan erövras av ytterligare några (men nästan aldrig så till den grad att de blir helt accepterade)?

Svaret är ”ett förhållande till språket och till kulturen som är resultatet av ett speciellt inlärningssätt och endast av detta.”

Att kunna föra sig, och framför allt kunna göra det med lätthet, nonchalans och självklarhet. Det är nyckeln till framgång. Som man alltså får redan därhemma, inte i skolan.

”Utbildningssystemet”, fortsätter Bourdieu och Passeron, ”ger en bildning och utbildning som bara de individer som redan har den bildning som utbildningssystemet inte förser dem med helt och fullt kan tillägna sig.”

Själveliminering
Loppet är således redan kört. Och utbildningen handlar om att få individerna att acceptera den lott som klasstillhörigheten givit dem.

Borgarbarnen tror att de är begåvade, när i själva verket bedömningsgrunderna utgår från vad de redan kunde.

Och arbetarbarnen eliminerar sig själva självmant: genom att inte läsa vidare på de linjer som ger socialt avancemang, genom att inte bli antagna, genom att försöka och misslyckas. Eller de lyckas men kan aldrig fullt ut förvärva den nonchalans som kännetecknar bättre folk.

Det här är Frankrike på sextitalet, ett korkat elitsamhälle där det i alla fall var säkert att det fanns jobb så att arbetarbarnen kunde gå i föräldrarnas fotspår.

Ojämlikhet
Men modellen är ändå tänkvärd också här och nu. Formeln ”ojämlikhet på det sociala planet omtolkas till ojämlikhet på det skolmässiga” har aktualitet också i Jan Björklunds epok – särskilt som den institutionella basen för tjafset om betyg och ordning är en kontinuerlig nerskärning av de pedagogiska och sociala resurserna, särskilt i utsatta områden.

Vilket gör att de som inte lärt sig att föra sig stöts ut desto effektivare. Medan de som redan har det förspänt inte heller lär sig särskilt mycket som de har nån nytta av senare.

Och detta är den faktiska resursbristens fel. När alla skolor och universitet omvandlats till företag är det inte lönsamt med lärarledd undervisning, än mindre med stödåtgärder.

Då blir ojämlikheten helt obotlig.

Uppdatering
Om jag fick i uppdrag att omvandla Bourdieus och Passerons analys av utbildningssystemet i Frankrike på sextitalet till ett gott råd riktat till en ungdom som tror han eller hon står inför ett avgörande livsval bland alla de färgglada broschyrerna från balla gymnasieskolor, skulle jag nog säga:

”Gymnasiet och universitetet går i princip ut på att bluddra. Bluddret är vår tids latin. Och efter det kan många försörja sig som bluddrare, åtminstone i dagsläget. Men bludderjobben räcker långtifrån till alla. De räcker i stort sett till överklassen. Därför är det bäst att lära sig nånting riktigt vid sidan av det bludder man måste genomgå. Ungefär vadsomhelst och gärna lite av varje. Då klarar man sig.”

Ny bok: Reproduktionen. Bidrag till en teori om utbildningssystemet.
Författare: Pierre Bourdieu och Jean-Claude Passeron.
Översättning: Gunnar Sandin.
Förord: Donald Broady.
Förlag: Arkiv, serien ”Moderna klassiker”.