KRÖNIKA. Mjölet får man använda till att koka veteklimpar istället för att grädda pannkakor, berättar Moa Martinson i en av sina självbiografiska skildringar. De sistnämnda är förstås godare, men flottet var för dyrt för statarna. Så istället blev det till att äta veteklimpar.

Idag låter det konstigt att avstå från pannkakor därför att det skulle vara dyrt. Pannkakor är ju numera riktigt billig mat om lönen skulle råka ta slut innan månaden gör det.

Vardag än i dag
Moa Martinsons Fattigsverige känns mycket avlägset. Men jag läser inte hennes böcker i dagens välmående Sverige utan i Bolivia. Plötsligt slår det mig att den verklighet hon beskriver är vardag för mer än hälften av bolivianerna.

Här är det inte flottet till pannkakorna som är dyrt, det är mjölken.

En liter kostar motsvarande fem kronor, en mindre förmögenhet. Många bolivianer tjänar bara 20-25 kronor om dagen – och pengarna ska ofta räcka till att mätta sex, sju barnmagar.

På landsbygden är det kanske lika illa som i det sena 1800-talets Sverige: undernäring, hårt kroppsarbete och iskalla bostäder. Kött och fläsk är en lyx som med lite tur kan avnjutas på söndagar.

Alfabetisk ljusning
I Bolivia finns ingen Moa Martinson. Och inte ens en tillstymmelse till proletärlitteratur.

Men nu har det tänts ett litet hopp. I december förra året avslutade regeringen en alfabetiseringskampanj. Majoriteten av de som har lärt sig alfabetets hemligheter är kvinnor på landsbygden.

Förhoppningsvis kan några av dem börja skriva om sina liv, för hittills har ingen skildrat Fattigbolivia inifrån.

Kanske är det dags att ge ut Moas böcker i Anderna så att Bolivias Martinsonar får en knuff framåt?

Martin Garat
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn