KOMMENTAR. Som motvikt till den borgerliga majoritetens stendöda kulturpolitik lanserar Socialdemokraterna i Stockholm en genomtänkt "Handlingsplan för litteraturen".

Framför allt vittnar dagens (4/2) PM signerat Roger Mogert om en självklar tro på litteraturens  möjligheter.

Så här heter det i inledningen:

"I förlängningen är vårt samhälle mer beroende av utvecklingen av våra moraliska och mellanmänskliga kvaliteter än av vår tekniska kompetens."

En sån inställning är en handske i ansiktet på flertalet nyliberala dogmer.

Berättarkurser och författarbesök
Mycket av ansatsen riktas in på barnen.

De ska lära sig berätta (i Kulturskolans regi), skolorna ska strängt tillhållas att ha goda bibliotek, och varje skolbarn ska få välja en bok i julklapp.

LO:s framgångsrika "Läs för mig pappa!" ska omhuldas och utvidgas.

Dessutom blir författarbesöken i skolorna mer regelbundna och länkade till den allmänna pedagogiska strävan.

Skrivplatser och försörjning
Inställningen i pengafrågor är att kvalitet och mångfald inom litteraturen förutsätter "att svenska författare kan försörja sig på sitt arbete". Vilket ju är en fråga på regeringsnivå.

Men Mogerts PM diskuterar initierat lösningar som skattebefrielse upp till en viss årsinkomst, vilket möttes med stort gillande av de fattiga författare som bevistade det semiarium där ideerna presenterades.

Ett mer närliggande förslag går ut på att inrätta skrivplatser åt författare, på samma sätt som 700 konstnärer och konsthantverkare redan idag får ateljéer genom kommunens försorg.

En kanon och en fond
Vad ska då författarna användas till? Här blir tonen genast lite ner instrumentell. Det ska upprättas en lista över existerande stockholmslitteratur och inrättas en fond med syfte att stärka framtida skildringar av stan.

Tanken är inte dum, men innebär onekligen ett steg tillbaka från ambitionen att "utveckla våra moraliska och mellanänskliga kvaliteter" med hjälp av litteraturen.

Det blir lite väl mycket marknadsföringstänk över det hela.

Två förslag
Men det borde vara möjligt att justera både formen för en kanon och villkoren för ekonomiskt stöd till författare.

Jag ser framför mig nånting helt annat än en folkpartistisk lista över vad man bör läsa (vilket ju ofrånkomligen är vad som dyker upp för ens inre syn: för att travestera Goebbels: "När jag hör ordet kanon osäkrar jag min kultur".)

Nämligen en växande internetbaserad struktur av kommentarer, påminnande om Wikipedia. Där får man och lägger in lästips, som sen kan länkas till källtexter och sorteras geografiskt och tidsligt (t ex). Där lägger också skolbarnen upp sina specialarbeten på olika utbildningsnivåer, liksom vem som helst som har lust.

Vidare bör förstås belöningarna till författare vara totalt villkorslösa. En stockholmsförfattare är en stockholmsförfattare om hon så skriver extremt inåtvänd languagepoesi eller skildringar av Sargassohavet.

Endast genom en dylik villkorslöshet kan den tro på litteraturen som PM:et och Mogert utstrålar bli helt och hållet på allvar.