En direktör tjänar som 51 arbetare

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande, är kritisk till att löneskillnaderna mellan arbetare och direktörer ökar. Foto: Fredrik Sandberg.

Den ekonomiska makteliten tjänade 2007 i snitt 51 gånger mer än en industriarbetare. På riskkapitalbolagen kom cheferna upp i hela 95 industriarbetarlöner.

– Vi måste fråga oss om en människas arbete verkligen är värt mer än en industriarbetares hela yrkesliv, säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Sedan 1950 har LO kartlagt maktelitens löner. Då tjänade de 50 bäst betalda cheferna inom svenskt näringsliv i snitt 26 gånger mer än en industriarbetare.

Fram till 1980 sjönk siffran till 9 industriarbetarlöner för att därefter åter vända upp till 51 industriarbetarlöner i den senaste granskningen, den högsta siffran någonsin.

Högst lön för riskkapitalister
Allra högst ligger cheferna inom Sveriges tio största riskkapitalbolag. Dessa hade under 2007 en svindlande genomsnittlig årsinkomst på 27 miljoner kronor.

Den bäst betalde, Nordic Capitals grundare Robert Andreen, tjänade samma år motsvarande 312 industriarbetarlöner, vilket motsvarar en årslön på 87 miljoner kronor.

Alla maktmänniskor ligger dock inte så högt.

– För personer i den demokratiska eliten, (politiker och förtroendevalda), ligger inkomsten under hela perioden på mellan fyra och sju industriarbetarlöner, och inom den byråkratiska eliten (övriga maktområden, som media, statlig verksamhet, forskare mfl) ligger snittet på mellan fem och sju industriarbetarlöner, säger LO-ekonomen Jeanette Bergström.

Påverkar avtalsrörelsen
Enligt LO:s avtalssekreterare Per Bardh får siffrorna konsekvenser.

– Det påverkar avtalsrörelsen när vi år efter år från arbetsgivarhåll hör uppmaningar om att vara återhållsamma i våra lönekrav samtidigt som vi ser denna utveckling. Nu ger det också en extra dimension när företagen under krisen vill att staten ska gå in och hjälpa dem.

Vill ha ett tak för inkomsterna
Även Carl-Henrik Grenholm, professor i etik vid Uppsala universitet, reagerar på siffrorna.

– Det handlar om en rättvis fördelning av välfärden. Det är rimligt att lönebildningen tar hänsyn till utbildning, ansvar och prestation, men om löneklyftorna blir för stora blir det omöjligt att tala om en rättvis fördelning.

– Rättvisa handlar ju inte om avund utan om att kombinera ekonomiskt ansvar med alla människors lika värde. Därför måste det finnas ett högsta tak på inkomstskillnaderna.

– Ibland hör man att dessa höga ersättningsnivåer behövs för att kunna rekrytera bra personal. Och visst finns det chefer som bara jobbar för att maximera sin egen vinst. Men är det verkligen dessa chefer som är bäst för företagen? Vi behöver chefer med ett bredare, långsiktigt tänkande.

Vad är då rimligt? Beroende på vilka i makteliten som en industriarbetare jämför sig med kan löneskillnaden ju variera från 4 till 312 gånger den egna lönen.

Hur stort bör avståndet vara?
– Det är naturligtvis väldigt svårt att säga, säger Wanja Lundby-Wedin.

– Men för den ekonomiska eliten som helhet kändes det som att vi var på rätt väg när vi 1980 var nere i en ersättning som motsvarade nio industriarbetarlöner. Kanske fyra-fem industriarbetarlöner är en rimlig löneskillnad, men det är svårt att säga.

– Det är i vilket fall klart att när vi i andra undersökningar ber medlemmar, inte bara inom LO utan inom alla löntagargrupper, att lönesätta olika yrken så minskar de genomgående de skillnader som finns i dag. Det gäller både inkomstskillnader mellan chefer och anställda och skillnader mellan till exempel undersköterskor och läkare, säger Wanja Lundby-Wedin.