KRÖNIKA. Det var på den tiden som jag var ung och smal och rökte fyrtio cigaretter om dagen.

Cleopatra.

Det var den billigaste inhemska sorten.

Min fru hade försökt framställa egen yoghurt så vi var inte riktigt i form.

Jag å min tur envisades med att skriva dikter och mindre betraktelser över mitt – i mitt tycke – udda liv.

Det blev just inte så mycket mer än så. Jag var alltid hungrig och loppbiten. Det kan tyckas märkligt, men dikterna och krönikorna skickade jag som vanliga brevförsändelser.

Det tog veckor innan de nådde fram. Och några pengar blev det aldrig – fjärran hägrade alla svenska globetrotters som försörjde sig med pennan och som levde ett de luxe liv, ett King Size-liv.

Jag hade i alla fall en C/o adress, Tharir Postal Service.

Bland Kairos poeter
Vi bodde i utkanten av Kairo, och jag tillbringade mest av allt dagarna med att försöka skriva dikter som jag redan från början visste var chanslösa.

Likaså försökte jag, i ett anfall av högmod antar jag, att studera den arabiska samtida lyriken. Adel var min ciceron.

Han skulle presentera mig för Kairos poeter, recensenter och modernister. Så långt var allt bra. Vi drack Cola och pratade modernism, i skuggan av pyramiderna.

Det hände att jag var lycklig. Det hände att vi verkligen förstod varandra. Och – jag skrev som aldrig förr.

Det mesta var skit
De informella lyrikkvällarna brukade avslutas med att de egyptiska poeterna läste sina senaste alster, Adel översatte för mig – och alla applåderade, också jag som tyckte att det mesta var skit.

Ensamhetens dadelträd, fruktans månförmörkelse.

En kväll blev jag övertalad att läsa det som jag just då skrev på – och som skulle bli diktsamlingen Träden runt huset. Jag läste och läste och Adel översatte del efter del, allt medan de lokala poeterna skruvade på sig och sedan generat sade: "Vi trodde att du var poet på riktigt, vad är detta?"

Vem som lyssnar
Aldrig mer blev jag bjuden och till slut hade jag inte ens råd med cigaretter så vi fick åka hem igen till Malmö, där min samling blev utgiven. Sedan den kvällen har jag levt i en känsla av att ingenting riktigt är på riktigt – att allt till slut beror på vem det är som lyssnar.

Och så också med denna notis som egentligen skulle handla om varför inte en författare inte kan vara ett varumärke.

Kristian Lundberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn