USA har glömt bort kriget mot fattigdomen

”Gud hade fel. Stöd gruvnäringen.” Så står det med en ironisk formulering på skylten på Mickey McCoys bakgård. Han är kritisk mot kolgruvenäringens exploatering av bergen i Appalacherna och hävdar att gruvbolagen tillåts skövla miljön och öppna dagbrott på bergstopparna, utan några rättsliga konsekvenser.

Fattigdomen väntas öka i USA under de närmaste åren. Den ekonomiska krisen drabbar de redan fattiga hårt – men i den politiska debatten är detta en perifer fråga. Att motarbeta fattigdomen har blivit Amerikas bortglömda krig.

Själva krigsförklaringen fyller i dagarna 45 år:

– Många amerikaner lever i hoppets utkanter på grund av sin fattigdom. Vår uppgift är att förbyta deras förtvivlan till möjligheter. Regeringen förklarar i dag ovillkorligt krig mot fattigdomen i Amerika. Det kommer inte att bli någon kort eller enkel strid, inget enstaka vapen eller strategi kommer att räcka till, men vi ska inte vila innan kriget är vunnet. Vi har inte råd att förlora det.

Citatet är från januari 1964. Lyndon Johnson hade bara varit president i några veckor när han höll det årliga talet om tillståndet i nationen. Krigsförklaringen markerar startskottet för en rad sociala reformer i USA.

Till Inez
Senare samma år reste presidenten till Inez, Kentucky. En liten ort i Appalachernas kolgruveområden. I den glesbefolkade kommunen var mer än hälften av invånarna fattiga. Under några timmar skakade Lyndon Johnson hand med människorna i en av landets bortglömda avkrokar. När han hukade sig ner på den medellöse åttabarnsfadern Tom Fletchers veranda var fotograferna med.

Fattigdomen fick ett ansikte.

Tom Fletcher lämnade aldrig fattigdomen, och hans historia svävar över de långväga journalister som fortfarande söker sig till Inez.

– Många reportrar som kommer hit har redan skrivit sin artikel. De kommer bara hit för att hitta karaktärerna, säger Mickey McCoy.

Förfallen journalistik
Han berättar om tidningen från Los Angeles som fotograferade ett förfallet hus. Bostaden var övergiven sedan några år tillbaka och taket hade fallit in. Men i bildtexten stod att läsa: ”Typiska boendeförhållanden i Inez”.

Mickey McCoy gick i trean när presidenten kom på besök. I dag jobbar han och frun Nina som lärare på skolan i kommunen.

– Bostäderna på den tiden var inte vad vi skulle kalla moderna, men de var välskötta. Skolsystemet var ortens största arbetsgivare. Och folk hade inte mycket, säger Mickey McCoy.

Fortfarande lever mer än var tredje invånare i kommunen under fattigdomsgränsen. Många har sin försörjning från någon form av social ersättning för arbetshandikapp eller förtidspension: Att leva på ”checken” har blivit som en livsstil för vissa familjer.

Men det är inte bara misär i 2000-talets Inez. De flotta husen på ena sidan av State Highway 3 är beviset på att det finns folk med pengar. Kolboomen på 1970-talet gjorde några väldigt rika. Och gruvnäringen erbjuder numera färre, men förhållandevis välbetalda jobb.

– Vi har två grupper av elever. En del går vidare till högskola och sticker härifrån. Den andra gruppen bor kvar längs bäckarna. De försöker hanka sig fram på jobben häromkring, antingen i gruvorna eller dåligt betalda servicejobb, säger Nina McCoy.

– Kommunledningen saknar visioner. Den sitter i knät på gruvbolagen. Det finns ingen vilja att satsa på utbildning eller alternativa näringar, säger Mickey McCoy.

Sociologen Cynthia Duncan har forskat kring fattigdomen i dessa kolgruveområden. Hon hävdar att de som skulle ha utgjort medelklassen lämnar regioner med så få arbetstillfällen. Det finns inga jobb för dem. Ett tvådelat klassamhälle skapas. De som har – och de som inget har.

– Samhällsstrukturen börjar brista när medelklassen saknas. Skolor och offentlig service försvagas. De som stannar kvar är de som antingen accepterar att utvecklingen står stilla – eller inte har något val, säger Cynthia Duncan.

Mycket har trots allt förbättrats i Inez sedan president Johnsons tid. Statliga pengar förändrade grundläggande funktioner i samhället. Vägarna är bättre. Skolorna upprustade. Tillgången till sjukvård har ökat.

Framstegen gjordes under 1960-talet, då fattigdomen halverades i USA.

Men fattigdomen biter sig ändå kvar.

I dag är andelen amerikaner som lever under fattigdomsgränsen densamma som i början på 1970-talet. Siffran har pendlat mellan 11 och 15 procent beroende på konjunkturen i snart fyra decennier. Och den är påtagligt högre än i andra västländer.

– Den enkla förklaringen är att vi inte bryr oss. Vi spenderar två procent av BNP på stöd till låginkomsttagare. Det är avsevärt mindre än andra rika länder. Vårt sociala skyddsnät är otillräckligt. Som nation har vi valt att inte prioritera kampen mot fattigdomen, säger Timothy Smeeding.

Han är ekonom och har jämfört fattigdom i rika länder. Professorn pekar på att fattigdomen inte alls har diskuterats under Bushåren. När president George Bush nämnde ordet i sina tal handlade det om Afrika, inte om fattigdomen i USA.

– Jag är optimistisk och tror att Obama kommer att genomföra åtgärder som hjälper de fattiga, säger statsvetaren Sheldon Danziger. Men i den politiska debatten kommer reformerna att lanseras under rubriken att hjälpa medelklassen. Det kommer inte heta ”vi gör det för att hjälpa de fattiga”.

Sheldon Danziger hävdar att tidsandan var en annan under Johnsons tid. Välståndet hade ökat snabbt efter andra världskriget. Fattigdom var något hemskt som måste bekämpas. Folk trodde på politikens möjligheter.

Kriget mot fattigdomen föll i vanrykte under Reaganåren. Det blev ett exempel på att politiska försök att minska fattigdomen var dömda att misslyckas. Bill Clintons socialbidragsreform med stridsropet ”från bidrag till arbete” sågs sedan som en nödvändig medicin för att bota bidragsberoendet. Men den ursprungliga avsikten var aldrig att sociala ersättningar skulle lyfta folk ur fattigdomen, utan att skapa ekonomiska möjligheter för alla amerikaner.

Juristen John Rosenberg driver sedan
början på 1970-talet en juristbyrå i Kentucky, startad med statliga medel för att de som inte har råd med advokat skulle kunna få hjälp:

– Huvudfrågan 1974 var att skapa fler ekonomiska möjligheter. Att skapa fler arbetstillfällen har varit den viktigaste frågan sedan dess. Utvecklingsmöjligheterna är begränsade häromkring – och jag vet inte att det har förändrats så mycket, säger han.