Trevligt men inte nödvändigt

DEBATT. När socialdemokraterna nu formulerar en ny kulturpolitik saknas flera viktiga ingredienser.

Det första är att inget sägs i rådslagsmaterialet om att människor befinner sig upp till 30 % av sin tid på jobbet. Det innebär att partiets kulturpolitik som den skall formuleras inte berör vare sig läsfrämjande på arbetsplatserna eller sådana kulturprojekt som tidigare finansierades med pengar från Kultur i arbetslivet. Ett konto som högerregeringen Reinfeldt i det närmaste avslutat trots att erfarenheten av KIA var entydigt positiv under de fem år jag var medlem i referensgruppen.

För det andra tenderar partiets rådslagsmaterial att reducera kulturpolitik till en fråga om kulturarbetarnas ekonomiska villkor och kulturinstitutionernas överlevnad. Den stora majoriteten av kulturens deltagare glöms därmed bort.

Slutligen saknas ett klassperspektiv på kulturpolitiken. Detta trots att arbetarklassens söner och döttrar är väsentligt mindre aktiva som konsumenter och producenter av kultur än övriga i samhället.

Följdriktigt
Arbetarrörelsens syn på kulturen har alltid varit ambivalent. Kulturen som en tillgång, en utsmyckning eller bara en kostnad – så kan de tre dominerande synsätten beskrivas. Det är i varje fall den erfarenhet jag har av min tid som den siste i raden av kulturpolitiskt ansvariga på LO-kansliet.

När LO:s styrelse i december 2007 som en besparingsåtgärd beslutade att upphöra med sin kulturbevakning var det följdriktigt. På samma sätt är LO-förbundens kulturbevakning idag minimerad med vad som var fallet för 10-20 år sedan.

Det innebär bland annat att Landsorganisationen inte kommer att ha synpunkter på regeringens kulturutredning oavsett vad den föreslår av sponsring, utarmande av det fria kulturlivet och inte minst ett enögt gynnande av de Stockholmsbaserade kulturinstitutionerna.

Inte heller kommer Landsorganisationen att ha några synpunkter på den kommande regeringens förslag vad det gäller radions och TV:s ställning mellan kommersialism och public service.

En del av kampen
Under åren har jag mött en uppfattning om kulturen som något som inte direkt påverkar den fackliga vardagen. Trevligt, men inte nödvändigt. Uppskattat, men inte självklart. Därmed inte heller ett naturligt inslag i det fackliga vardagslivet.

Detta innebär en nedvärdering av kulturens betydelse. Då glöms medeltidens bondeuppror där balladerna spelade en avgörande roll, den franska revolutionen som fick sin identifikation genom Marseljäsen och, inte minst, att våra förfäder i arbetarrörelsens begynnelse insåg och använde kulturens enorma sprängkraft.

Agitationen, bildningen och upplysningsarbetet gick hand i hand med sången, skrivandet och bildskapandet. Arbetarrörelsen bar fram sina konstnärer oavsett om det var bilden, ordet eller tonen som var deras uttryck och vapen. Kulturarbetarna och kulturen blev en integrerad del av kampen.

Vi behöver fler
Vem skall beskriva arbetarklassens liv och verklighet om den inte gör det själv? För vem tror att medelklassens kulturarbetare med någon större trovärdighet eller med en djupare kunskap kan ta på sig detta uppdrag?

Det är helt enkelt så att arbetarrörelsen behöver fler kulturskapare som kommer ur arbetarklassens förhållanden och som ges möjlighet och tillfälle. Men den behöver också de forum som nu till stora delar fattas oss.

Vi får aldrig sluta drömma. Vi får aldrig ge upp och vi får aldrig sluta tro på det som är bättre. Det vore att svika – och varför ska vi då släppa verktyget kultur för bildning, kamp och agitation, så som fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen idag tyvärr till stor del har gjort?

Ingemar E. L. Göransson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn