BOKRECENSION. Jag inser hur futtigt det låter för en del av den coola samtiden, men jag har bara varit i New York en gång i mitt liv, och det är redan länge sen.

Jag kände mig ensam, och för att förbinda mig med något jag ville vara nära, köpte jag Virginia Woolfs dagböcker och släpade hem.

Fem vackra men slarvigt limmade band, täta, fulla av förkortningar och införståddheter.

Men inte har jag läst dem, även om jag tror det när jag ser dem i min bokhylla.

Ofta köper man ju böcker för att göra intryck på sig själv.

Efter Norén
Nu, däremot, har jag försjunkit i Virginia Woolfs dagböcker från krigsåret 1915 till krigsåret 1941 då hon dränkte sig i floden Ouse.

Ett urval ur dagböckerna översatta till svenska lyckliggör oss samma år som Lars Norén skapat dramatik med sin dagbok. Jag läste Norén först, och Woolf efteråt blir en orättvis betraktelse för tiden adlar en klassiker.

Men egentligen skiljer de sig inte så radikalt åt: båda gör hastiga noteringar som redovisar möten med människor, men mera sällan vad som sagts, inköp av mat och kläder och skrivdon, och pressade ord om hur arbetet framskrider.

Väder, incidenter, årstider och trädgårdsnoteringar, Woolf åker alltid buss, Norén har inget körkort, båda söker ensamheten men är rädd för vad som kan hända i den.

Men där Norén gödslar starkt och kokett med förälskelser och skuldkänslor, är Woolf mer lockande ofullgången när hon utreder sina relationer till män och kvinnor, och sina tillkortakommanden.

Kontroll
Woolf antecknar inte dagligen, ibland kommer långa avbrott beroende på sjukdom och depression:  ”Jag har för tillfället ingen lust att skriva om de månader som gått sedan jag senast gjorde en anteckning här”, ibland har romanskrivandet sugit all kraft, eller en massa umgänge som var roligt, men måste ransoneras.

Ständigt beskrivs hur livet måste kontrolleras för att inte rusa över en som stormvågor, arbetet, ensam och tillsammans med Leonard Woolf i deras gemensamma förlag Hogarth Press, är alltid viktigast. Men vänner och familj i Bloomsburygruppen, inte minst systern, konstnären Vanessa Bell, är nödvändiga.

Här finns spännande analyser om kärlek och konkurrens, om livsvalet att inte skaffa barn, kast mellan mörker och sorglöshet, självtvivel och underbart, underbart högmod.

Och hela tiden en röst man skulle ha velat ha som vän, och varit rädd att inte kunna leva upp till, som skriver om världen som idag:

”Te på Spikings, med några ur societeten; de såg ut som knähundar som hotats med ett kallt bad. De talade om den bristande tillgången på automobiler. Jag köpte ett par långstrumpor och sedan hem.”

Nya friska ögon
I en intressant recension av Norén (Sydsvenska dagbladet 24/4) citerade Eva Ström Le Clézio om att han ville läsa böcker där man kände hur det var att vara människa, och skrev att Noréns dagbok ropade till henne likt en diktrad av Rilke ”Du måste ändra ditt liv”.

Mera kan man inte begära av en litterär dagbok, men jag funderar över ropet ur litteraturen.

Är det så att Noréns dagbok skildrar ett liv så hemskt att man måste ta varning? Eller bör man efterlikna hans förhållningssätt till tillvaron?

Jag vet inte, men tror att det handlar om att börja se sig själv och sitt liv på nytt med friska ögon. Ta avstånd från slentrian, vana, konflikträdsla och välja uppror, som man gör när man är ung och omutlig, men oftast sjunker ifrån genom åren.

Tidsvittne
Den alltmer feministiska Virginia Woolf reflekterar ofta över det, att tiden går, att man åldras och förlorar alltmer men blir klokare.

Hennes dagbok är en stark upplevelse för att hon är ett detaljskarpt tidsvittne ur en tid så gammal och så tragisk, som vi samtidigt uppfattar som startpunkten för vår egen.

Krigen, förföljelserna, orättvisorna.

1900-talet.

”Mycket – imperier, hierarkier, moraluppfattningar – kommer aldrig att bli sig likt igen.”

Biografi: Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941.
Författare: Virginia Woolf.
Översättning: Rebecca Alsberg.
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag.

Ulrika Milles
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn