Nu står vi sannolikt inför ännu en massarbetslöshet. Risken är att vi därmed även står inför en allvarlig samhällskonflikt där de arbetslösa inte längre finner sig i den situation de blivit tvingade in i.

Det som talar för en sådan utveckling är inte bara den förödmjukelse de arbetslösa utsätts för och den bitterhet och vrede de känner. Det är även det svek de arbetslösa kan känna genom den totala oförståelse de möts av i samhället. Den oförståelsen har förmodligen sin grund i en okunskap inom främst tre områden: arbetslöshetens orsaker, de arbetslösas hälsa samt arbetslöshetens samhällskonsekvenser. Det är hög tid att vi uppmärksammar och debatterar dessa områden nu.

Prata om vad som orsakar massarbetslöshet
För det första: Vad orsakar arbetslösheten, och vilka bär ansvaret för att den uppkommer? Debatten om arbetslösheten har under de senare åren handlat om hur den kan minskas. Debatten har inte handlat om hur den uppstår och om vilken ekonomisk politik som öppnar för massarbetslösheten.

När vi nu befinner oss mitt i en finanskris och arbetslösheten stiger för varje dag, tycks det finnas en tendens att se arbetslöshetens orsaker i form av en global naturkatastrof som politikerna inte anser sig ha ansvar för. Men kan verkligen politikerna förneka sitt ansvar för det ekonomiska system som under loppet av två årtionden orsakat upprepad massarbetslöshet, utan att vi reagerar?

Vem ägnar sig åt dem som blivit arbetslösa?
För det andra: Hur ser vi på de arbetslösa och deras situation? Och vem ser den hälsomässiga och sociala katastrof det kan innebära att bli arbetslös, och den förödmjukelse, bitterhet och vrede den kan ge upphov till? De centrala fackliga organisationerna ägnar sig förvisso åt arbetsmarknadspolitik i syfte att skapa fler arbetstillfällen, precis som de politiska partierna. Men vem ägnar sig åt dem som blivit arbetslösa? Vem för de arbetslösas talan?

Om vi nu uppmärksammar de arbetslösas situation, så som den beskrivs i en omfattande svensk och internationell forskning, kan vi konstatera att en tredjedel av dem som kastas ut i arbetslöshet inte kommer tillbaka till arbetslivet igen. Vi ser också att arbetslösa har en betydligt högre risk för ohälsa än jämförbara grupper som är kvar i arbete. De arbetslösa riskerar framför allt att drabbas av hjärtkärlsjukdomar, men även av ohälsa i form av sömnlöshet och depression. De arbetslösa är även utsatta för en högre mortalitet än de som har arbete.

De arbetslösa drabbas dessutom av en förhöjd risk att få sina sociala liv förstörda. Så är till exempel skilsmässofrekvensen hos arbetslösa, oavsett om det är mannen eller kvinnan som stötts ut i arbetslöshet, högre än i jämförbara grupper som är kvar i arbete. Därtill finns risk för att de arbetslösa isolerar sig och förlorar sitt sociala kontaktnät.

Även barn till arbetslösa drabbas hårt när en förälder blir arbetslös. Följden för barnen kan bland annat bli att de mår dåligt och att de misslyckas med sitt skolarbete. Därtill kan familjer splittras om den arbetslösa föräldern tvingas ta ett arbete i en annan del av landet. Vetskapen om den risken ökar stressen och otryggheten i en redan svår familjesituation.

Utifrån den omfattande forskning som finns om de arbetslösas situation, kan införandet av incitament, alltså ytterligare försämringar för de arbetslösa och deras familjer, inte uppfattas som annat än starkt provocerande.

Vilka blir konsekvenserna för samhället?
För det tredje: Vilka samhällskonsekvenser kan en massarbetslöshet få? I den mån de arbetslösa inte misstänkliggjorts och skambelagts, har deras situation i stor utsträckning förtigits och osynliggjorts. Allt detta har skapat starka motreaktioner hos de arbetslösa. Men den förtvivlan och vrede som tagit sig uttryck i aggressiva handlingar mot till exempel arbetsförmedlare och a-kassornas personal, rapporteras på sin höjd som regionala nyheter. Vredens och våldets omfattning och orsak göms undan i tystnad, och tillåts på så sätt växa oförmärkt.

Vid den förra massarbetslösheten på 1990-talet och under första hälften av 2000-talet, gick det ”bra”. Det blev inga våldsamma demonstrationer eller upplopp. Men det är inte säkert att det går lika ”bra” den här gången. Minnet av den tidigare massarbetslösheten och hur de arbetslösa då behandlades lever fortfarande kvar. När det politiska inflytandet och det fackliga stödet saknas, måste bitterheten och vreden söka sig andra vägar.

Kjell Emanuelson, fil dr i historia och Seko-medlem