Hon visar barnen men ser inget själv

Klåink. När den vita käppen slår i metall blir Birgitta Green överraskad.
– Jaha, här står en bäbissäng.
Det är morgon på barnkliniken. Om en stund ska Birgitta visa rummet för en grupp barn. Därför måste hon först gå en runda och kolla hur det ser ut för dagen. Hon fyller också på plåster och bandage i lekhörnan och sätter dropp på dockan Rut, som ska ”vara sjuk” i dag. Allt gör hon genom att känna sig fram med händerna – och när hon går mellan rummen, med sin käpp. I sitt rum ger hon ett kommando till datorn via tangentbordet och så läser en röst upp dagens kalender.

Kl 08.34: Gör i ordning kex och saft som barn­gruppen ska få.

Birgitta Green är alltså blind. Ja, hon säger så själv, blind.
– ”Gravt synskadad” vad betyder det? Jag är helt mörklagd, ser ingenting. Så jag säger blind, även om det finns de som inte gillar det ordet.
Efter en kvarts fika med den övriga personalen, då hon får information om patientläget på kliniken, går Birgitta en trappa ner för att möta dagens besökare, åtta barn ur en förskoleklass. När     hon hälsat     och presenterat sig ber     hon dem blunda.
– Nu ser ni ingenting, va? Så är det för mig.
Så visar hon de åtta sexåringarna runt på kliniken, där de får se undersökningsrum och patientrum. De får också prova att åka rullstol och i lekrummet visar Birgitta hur de kan sköta om sjuklingen Rut. Allt för att barn­en ska känna sig tryggare om de en dag hamnar här.

Sin medhavda fisksoppa äter Birgitta i lunchrummet tillsammans med avdelningens psykolog och lärare.
På eftermiddagen ägnar hon sig först åt att städa upp efter studiebesöket. Sen går hon till tonårsrummet, där hon sitter och pratar med några ungdomar och hjälper dem att låna play­stationspel.
Lite senare träffar hon på ett par farföräldrar och deras barnbarn och tar chansen att berätta om verksamheten och leka lite med barnen. Så kommer en flicka i och vill spela hockeyspel, vilket fungerar utmärkt, eftersom flickan hela tiden berättar hur det ser ut på planen.
– Nu kan du skjuta! Pucken är vid en av dina spelare!
Klockan fyra är det dags att stänga lekterapin. Birgitta lägger alla saker på sina platser – så att hon enkelt ska hitta dem i morgon.
Så tvättar hon penslarna i målarhörnan, kontrollerar de punktskriftsmärkta färgburkarna och konstaterar att hon måste beställa hem mer av rött och gult.
Innan hon stänger av datorn för dagen för hon in dagens statistik: sju patienter och två syskon.

Kl 08.50: Morgonfika med information om patientläget.

Ikväll ska hon ta en långpromenad med några väninnor, för att ”rensa hjärnan”.
– Det behöver jag. Men jag trivs otroligt bra här! Och jag tror det är nyttigt både för barnen och för de vuxna här att få möta någon med handikapp. Fler människor med funktionshinder borde få chans att komma ut på den öppna arbetsmarknaden!