ESSÄ. Plötsligt blossar det upp ett krig. (Den här gången var det mellan Georgien och Ryssland.)

Tidningarna fylls av TT-rapporter och otäcka bilder.

Det rabblas vapenslag och antal flygplan, bilderna visar utbombade hus och modfällda figurer.

Det figurerar i de här sammanhangen olika slags ”medieord”. Det kallas, beroende på omfattning eller antalet döda, katastrof, sammanstötning eller skärmytsling.

Men vad ville de?
Människorna tappar sina namn, de blir till storögda barn, gråtande mödrar eller familjefäder som med giriga händer sträcker sig efter FN:s matleveranser.

Men ingen berättar om vilka de olika individerna är, och inte heller vad de pratar om på kvällarna. Vad ville de, och vart var de på väg innan bomberna kom?

Det hör liksom inte till bilden, mediebilden, den bild som trycks fast i våra ögon så att vi glömmer att fråga.

Aldrig hela sanningen
Efter närmare trettio år som industriarbetare vet jag hur lögnaktigt verkligheten på fabrikernas insidor skildras av journalister av alla de slag, därför tror jag inte på teve-bilderna. Det är aldrig hela sanningen.

Det finns alltid flera sidor.

Massor av flera sanningar.

För att få veta måste man träffa människorna, sitta ner och prata med dem, länge. Men jag kan inte åka runt och vara mitt eget sanningsvittne, jag måste få berättelserna på annat sätt.

Komplexa varelser
Och det är här litteraturen kommer in. Där berättas historierna. De historier som tar för lång tid att berätta för att rymmas på en och en halv minut i teve, det som skenbart inte har med saken att göra, men som nyanserar bilden.

Skönlitteraturen utger sig aldrig för att äga sanningen, eller för att ha svaren på frågan om varför. Men i litteraturen möter man människorna, och lär känna dem, som de komplexa varelser de är. Därför är den sann.

Livet pågår
I Hurramabad av Andrej Volos berättas historien om Tadjikistan.

Den består av en samling noveller, som ur olika vinklar och perspektiv skildrar hur kriget kommer till den centralasiatiska gamla sovjetrepubliken, hur saker vänds i sin motsats, men genom att olika människor är centrala i olika berättelser blir det obegripliga på något sätt gripbart för läsaren.

Inte så att kriget rättfärdigas, men olika folkliga oförrätter lyfts fram genom personerna. Historien som ligger bakom, den sovjetiska ockupationen, alla tvångsförflyttningar, kommer fram.

Alla är på ett sätt offer, men samtidigt människor, som gör saker. De skrattar och gråter, dricker vodka, älskar och slåss. De överlever!

Livet pågår samtidigt med bombandet.

Biafra på riktigt
När jag var liten sa tanterna i barnbespisningen att jag skulle tänka på de svältande i Biafra och äta upp från tallriken.

Varken de eller jag visste något, vi hade bara sett alla ”stora, svullna magar” som Joe Hill skriver.

Av en slump plockade jag åt mig en bok på centralen i somras, jag ville slöläsa något på tåget till Ångermanland.

Jag tog En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och hamnade hos några människor mitt i Biafra.

Jag fick veta hur de diskuterade och kämpade, hur de blev bedragna och lurade.

Och jag förstod hur jag själv blivit lurad! Det var så mycket mer att förstå än oförklarliga bomber över oskyldiga människor.

Det tycker jag visar litteraturens makt, farlighet och nödvändighet, i sin oskyldighet omistlig.

Korea på 124 sidor
Själv försöker jag skriva skönlitterärt för att visa att det finns levande människor som lever sina liv bland maskiner och apparater, det är inte så att arbetare var något som dog ut på trettiotalet.

Men på samma sätt behövs kunskapsinjektioner i form av översättningar från små och stora språkområden, inte bara de kommersiellt gångbara.

Berättelsen om Herr Han av Hwang Sok-Yong är en sådan. Det är en  liten tunn berättelse om en läkare i Pyongyang under Koreakriget.

På bara 124 sidor lyckas Sok-Yong skildra Koreakriget och tragedin med landets delande genom Herr Hans liv.

Ett enskilt porträtt, men jag vet mer om hela Korea sedan jag läst.

Och jag vet hur det kändes att springa på en bro med hela livet i en smärtingväska.

Det är inte lätt att skaka av sig den sortens berättelser, men jag har inga problem att sova sedan jag sett Rapport.

Roman: Hurramabad.
Författare: Andrej Volos.
Översättning: Nils Håkansson.
Förlag: Ruin.

Roman: En halv gul sol.
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie.
Översättning: Joakim Sundström.
Förlag: Bonniers (pocket).

Roman: Berättelsen om Herr Han.
Författare: Hwang Sok-Yong.
Översättning: Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung.
Förlag: Bonniers (Panacheserien).

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn