Överläggningar en tidsfråga
Börskurser sjunker som blysänken, varsel om uppsägningar staplas på varandra och pessimismen ligger som en våt, grå filt över allt och alla. Men regeringen manar till lugn och säger sig som alltid ha allt under kontroll. Något behov av krissamtal med oppositionen behövs inte. Visst känns det tryggt.
Kanske finns det ett litet problem med regeringens upprepade hänvisningar till budgeten. Den är hopknåpad för många veckor sedan och måste i dag betraktas som ett dokument av främst historiskt intresse. Det har ytterst liten bäring på vad som kan komma att krävas på svensk arbetsmarknad, för de arbetslösa, för de högt belånade hushållen, för de lamslagna industrierna och de av oro sönderstressade bankerna.
Finansanalytiker talar om krasch, banker i land efter land svajar vid avgrundens rand – fler banker har hittills förstatligats än vänsterpartiet någon gång har kunnat drömma om.
Rusning mot nollpunkten
Tusentals miljarder kronor pumpas in i världens finanssystem, men ingenting får utvecklingen att vända. Ingen vågar köpa en aktie och kurserna går igenom golvet. Bankerna litar inte på varandra och priset för de skyhöga marginalerna som bankerna tar sinsemellan betalar låntagare. De ser i sin tur sina realvärden rasa. Bopriser faller nästan lika snabbt som aktier, åtminstone i storstäderna.
Så var finns då räddningen eller åtminstone en kraft som stoppa rusningen mot nollpunkten?
Det är staten som är räddningen. De tvingas ta över misskötta banker och finansinstitut och garantera medborgarnas tillgångar världen över. Att bara fylla på systemet med pengar räcker inte. Oron stillas möjligen för ögonblicket, men inte mer.
Alla blir fattigare
Den ursprungliga finansiella oron och svårigheterna är i dag ett problem i hela ekonomin. Det handlar inte om att aktieägare blir fattigare medan allt annat utvecklas som det ska. Tvärtom blir alla fattigare.
Lågkonjunkturen har förstärkts dramatiskt av finanskrisen. Priset på pengar har ökat snabbt, så snabbt så att ingen längre vill låna. Det betyder uppskjutna investeringar, uteblivna investeringar och parallellt blir varje hushåll allt försiktigare med att konsumera. Parollen är nu att spara för framtiden. Och när alla konsumenter gör en och samma sak samtidigt stannar ekonomin av helt med ytterligare prisfall som följd som leder till ännu större oro och så vidare.
Den redan skräckinjagande våg av varsel som svept över den svenska arbetsmarknaden de senaste fem – sex veckorna är sannolikt bara början på en utveckling som minner om krisens härjningar för 15 år sedan.
Ovärdigt
Men statsministern och finansministern mässar vidare med en mun om att samtal med oppositionen inte behövs och att regeringen har allt under kontroll och har samlat ordentligt i ladorna för ofärd.
Regeringens ovilja att öppet medge behovet av kraftigt ökade insatser inom arbetsmarknadspolitiken för att ge drabbade människor rimligt stöd och hjälp är partipolitiskt taktiserande och ovärdigt i en krissituation.
Höjd ersättning vid arbetslöshet och miljardsatsningar på att slussa människor vidare i arbetslivet är en nödvändighet. Risken är annars överhängande att en ny stor grupp människor permanent lämnas vid sidan om arbetsmarknaden. Det så kallade utanförskapet kommer att öka.
Oron kryper in
Att oron kryper in i Rosenbad och fått fäste hos ansvariga ministrar är dock möjligt att registrera. De avvisade samtalen med oppositionen kommer därför, ökade anslag till arbetsmarknadspolitiken kommer också.
Det handlar inte längre om utan när.