Statsparanoian möter dagsljuset

En bit utanför centrala Berlin ligger kontorshusen tätt. De flesta härstammar från tiden före återföreningen och ger med sina välordnade fasader en känsla av lugn. Den grå, eller bruna, eller i vissa fall lätt blåaktiga betongen skriker inte om uppmärksamhet. Här ute, i en svagt brun byggnad som inte skiljer sig från de närbelägna, ligger i dag Stasi-museet.

Det var här huvudingången fanns till ”Hus 1” hos den mäktiga säkerhetspolisen Stasi, eller Ministeriet för statssäkerhet, som den korrekta benämningen lydde.

Byggnaden är stor, ändå är det bara en liten del av Stasis utrymme. Hela komplexet består av hela kvarter, där tusentals tjänstemän arbetade.

Allt som allt räknar man med att Stasi hade 91.000 anställda och 189.000 inofficiella informatörer.

Svartvit dramatik
I trapphuset – som påminner om kontorslokaler från tidigt 1960-tal, eller liknar trapphuset hos en funkisskola från samma tid – hänger svartvita dramatiska bilder. De är historiska i den meningen att de togs på kvällen den 15 januari 1990.

På bilderna syns folk som just har tagit sig in i lokalerna, det är de tusentals belägrande människor som tidigare under dagen skanderat upp mot den tysta fasaden.

På en bild kramar östberlinare om varandra, på andra debatterar människor livligt framför framsträckta mikrofoner.

Det var början på en tid när omfattningen av övervakningen slutligen blev känd, efter att stasitjänstemännen försvunnit, akternas framtid varit oviss och protestplakat så småningom satts upp i fönstren till salarna.

”Akterna tillhör folket!”, står det på dem. ”Ge oss alla vår egen akt!”

Folk visste vad som hände där inne. Akterna var en ingrediens i övervakningen: själva faktum att arbetet med att registrera och dokumentera befolkningen var känt gjorde att skräcken höll tillbaka reaktionerna.

Ögat i sökaren
Fotografen bakom bilderna är Barbara Timm.

– Vi hade stått hela dagen utanför. När kvällen kom den 15:e öppnades dörrarna och vi kunde komma in och se vad som fanns där inne, säger hon.

På andra fotografier i trappuppgången redovisas vad som mötte människorna; berg av sönderskurna akter, behållare fulla av strimlade dokument. Obeskrivliga mängder av handlingar som stasitjänstemännen in i det sista försökt göra sig av med.

När dokumentförstörarna blivit överhettade och slutat fungera fortsatte personalen att klippa itu dokument, att riva i dem, slita och på alla sätt försöka förinta dem.

Eldsjäl
Barbara Timm är född och uppvuxen i Östberlin. Den där kvällen 1990 var hon ung, engagerad och deltog mycket aktivt i de medborgarkommittéer som bildades.

I dag är hon den som byggde upp det som kom sedan, museet som förklarar hur det hela gick till.

Det var en obeskrivlig känsla när portarna öppnades och alla ur aktionsgrupperna kunde välla in, berättar hon, när de alla fick vetskap om de enorma mängder personakter som fanns där.

– Se på huset här bakom, säger hon och pekar ut genom fönstret. Där finns en del av akterna i dag. Varje person kan nu få se sin egen akt, men sekretessen i övrigt är stor.

Sex miljoner akter
Samlingen omfattar mer än sex miljoner personakter.

Hur mycket som ska bli offentligt har varit en stridsfråga. En del uppgifter gör gällande att var femtionde östtysk på något sätt eller någon gång har hjälpt Stasi. Är det rätt att i alla lägen få veta vem som angav vem och vem som rapporterade vad, eller är det rätt att dra ett streck över det förgångna och bara offentliggöra själva rapporterna?

Eller är en total offentlighet i stället en förutsättning för att gå vidare?

– Som det är nu kan du under vissa omständigheter få se någon anhörigs akt, men det krävs mycket speciella skäl, säger Barbara Timm.

En tid arbetade Barbara Timm själv med akterna. Efter några år började hon i stället bygga upp museet i det forna högkvarteret.

Spionutrustning
Här finns i dag exempel på fotoutrustning gömd i reservdunkar och portföljer, och inspelningsapparatur intryckt i stenar och träbitar. Omgiven av alla museets bevis för en närmast fanatisk registrering – Stasi förvarade också tusentals burkar med svettprover, prover från landets alla skrivmaskiner och enorma mängder handstilsprover – vill hon ändå inte helt döma ut det samhälle hon växte upp i.

– Visst fanns saker som var bra, skolorna till exempel. Vi elever var ute och jobbade några timmar i veckan i industrier, vilket jag tror är bra för tonåringar. Och även om undervisningen ofta handlade om att vara en god socialist hölls klasserna samman från första till sista årskurs.

– Jag hade själv en son till en minister i min klass – i en helt vanlig skola. Det skulle aldrig förekomma nu.

– Och vi hade ett socialt system som mer påminde om det som Sverige har i dag.

Rigorös kontroll
Men övervakningen var rigorös, kontrollen extrem. En hel del av Stasis personakter är fortfarande inte återskapade. Det mödosamma arbetet med att klistra ihop alla remsor, att pussla ihop de sönderrivna styckena, tar mycket lång tid och helt klara beräknas man inte vara förrän 2015.

Ministeriet för statssäkerhet, Stasi, finns inte mer. Ändå är Barbara Timm inte nöjd. De senaste åren har registrering till viss del kommit tillbaka i ny skepnad.

– Här i Tyskland är det ständig debatt. För en tid sedan avslöjades att matvarukedjan Lidl hade en mycket omfattande kartläggning av sin personal. De till och med registrerade vad personalen gjorde på sin fritid.

– Och i namn av kriget mot terrorismen har många länder infört en mycket långtgående registrering och kontroll.

FRA-debat
ten förvånar inte
Hon känner inte till den svenska FRA-lagen i detalj men förvånas inte över den svenska debatten.

– Det känns inte bra, säger hon. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat mot alla former av registrering, och när jag ser vad som händer runt om i världen i dag så känner jag ibland att jag bara vill strunta i allt och lägga mig med en god bok så jag slipper tänka på det.