Alliansregeringens höjningar, sänkningar, skärpningar av villkor och så nya sänkningar av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen motiveras, enligt ansvariga ministrar, av omsorg om lönebildningen. Det är för att strama upp lönebildningen som egenavgifterna chockhöjts och avgifterna till a-kassan differentierats.

  /media/lotidningen/media/images/bylinebilder/analysto.png

Men kanske har ”regeringens omsorg” gått lite väl långt. Mer än en halv miljon människor har lämnat a-kassorna efter regeringens nya prislapp på försäkringen. Samtidigt är löneökningstakten förvillande lik den som rådde då a-kassan kostade varje medlem en hundralapp i månaden och ersättningen var högre.

Lockpris
Löftet om en sänkning av avgifterna med en 50-lapp från den 1 juli 2009 kom därför inte som en överraskning. Med stigande varsel och arbetslöshet är läget ytterst allvarligt för den eller dem som är oförsäkrade. Regeringen försöker locka tillbaka dem som flytt med extraerbjudanden under nästa år.

För ett antal a-kassor där arbetslösheten är mycket låg – det gäller främst för tjänstemän och akademiker – innebär 50-lappen att de är tillbaka på samma avgiftsnivå som rådde innan alliansregeringen började förändra avgiften.

Normala avtal
Men hur var – och är – det nu med lönebildningen och arbetslöshetsförsäkringen? På vilket sätt fungerade lönebildningen dåligt 2006 när alliansen tog över den politiska makten och började regera och snabbt sköt in sig på förändringar av a-kassan?

Just då löpte ett treårsavtal (2004 – 2007) och lönerna steg med de ”vanliga” 3,5 procent om året, ibland några tiondelar upp ibland några tiondelar ner. Och statliga Konjunkturinstitutet, som har i uppdrag att bedöma förutsättningarna för lönebildningen, signalerade inte rött ljus.

Löneavtalen som signerades under våren 2007 var också förvillande lika tidigare treårsavtal, trots att regeringen inlett sin förändring av a-kassan. Det är därför omöjligt att se någon som helst effekt på lönebildningen 2007. Detsamma gäller för 2008. Mönstret är detsamma nu som tidigare.

Ingen anledning till oro
Allt sedan 1998, då industriavtalet prövades för första gången, har löneökningstakten varit stabil och pendlat runt 3,5 procent om året, med enstaka undantag. Reallönerna har stigit, produktiviteten har utvecklats kraftigt, konkurrenskraften har för stora delar av exportindustrin förstärkts – ja kort sagt: Det fanns 2006 ingen anledning till oro vad gällde löneökningstakten. Den var och är Europaanpassad i allt väsentligt.

Trots detta ändrade regeringen både ersättningsnivåer, inträdesvillkor och avgifter för alla försäkrade – och motivet var att slå vakt om en väl fungerande lönebildning. Varje förbund eller kassa tvingades bära sin egen arbetslöshet – allt för att dämpa lönekraven så att de inte ska driva fram arbetslöshet.

Höljt i dunkel
Hotell- och restauranganställda, som rimligen inte kan anklagas för att vara löneledande på arbetsmarknaden eller för att tokköra den egna branschen i botten via skyhöga löneavtal, har drabbats av de största ökningarna av a-kasseavgiften.  Andra ”löneledare” som drabbats hårt är teaterarbetare, musiker och städpersonal.

Exakt hur alla extra pålagor på kypare, servitörer, kockar, diskare, scenarbetare, skådespelare, musiker och andra anställda i servicebranscher påverkat lönebildningen är höljt i dunkel för alla, åtminstone för alla utanför alliansregeringens krets.

Av lönestatistiken att döma har absolut ingenting avgörande hänt med löneökningstakten de senaste åren. Det är bara de anställda som tvingats betala mer av redan skattade pengar till en försäkring som är svårare att få del av och som ger lägre ersättning än tidigare.