Om några månader ska riksdagen rösta om ratificering av Lissabonfördraget. För den svenska arbetarrörelsen är det en kritisk omröstning. Domarna i EU:s domstol, bland annat i de så kallade Laval-, Rüffert- och Vikingmålen, öppnar dörren för lönedumpning i Sverige och innebär att fackföreningars rätt och möjligheter att företräda sina medlemmar dramatiskt inskränks. Därom råder enighet. Ändå är det märkbart tyst i frågan.

Sedan frågan om fördragets inverkan på den svenska strejkrätten på allvar började diskuteras i våras, har det rått oenighet om vilka åtgärder som är möjliga för Sverige att vidta för att säkra de svenska kollektivavtalen och strejkrätten. Klart är att förändringar i den svenska utstationeringslagen måste kompletteras med förändringar i antingen EU:s utstationeringsdirektiv eller genom en garanti (protokollsanteckning, undantag) i Lissabonfördraget) för fortsatt skydd av den svenska modellen. Men diskussionen om på vilket sätt detta bäst görs har ännu inte tagit fart, trots att datum för ratificering närmar sig.

Ett motargument mot att ens diskutera undantag i Lissabonfördraget har varit att det inte har något med domarna i EU:s domstol att göra. Det är fel. Att tro att Sverige i ett EU strukturellt dominerat av borgerliga partier skulle orka förändra utstationeringsdirektivet efter avslutad fördragsprocess, är fåfängt. I stället är det just i fördragsprocessen som Sverige kan att försäkra sig om de garantier som behövs när vi upptäcker att en väl fungerande arbetsmarknadsmodell hotas.

Irlands nej förändrar läget
Ett annat motargument har varit att det inte är möjligt att kräva undantag ur fördraget. Ett tredje argument har varit att man inte vill riskera att skjuta ikraftträdandet av fördraget på framtiden.
 
Situationen har dock, efter irländarnas nej till fördraget den 13 juni i år, radikalt förändrats. Irländarna har redan spräckt tidsplanen för fördraget och kommer troligtvis att erbjudas nationella undantag för att acceptera det. Därmed är det omöjliga gjort – fördraget har under sommarmånaderna öppnats för nationella justeringar och förbättringar.

Den svenska arbetarrörelsen borde ta samma chans att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten.
För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande – högern vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag.

Den av regeringen tillsatta enmansutredaren Claes Strååth är ur socialdemokratisk synpunkt helt otillräcklig eftersom denna utredning bara undersöker möjliga förändringar i svensk lagstiftning, inte i europeisk. I stället borde vi socialdemokrater kräva att frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten grundligt utreds och garanteras i det nya fördraget, innan vi ratificerar det.

Oansvarigt att inte utreda hur Lissabonfördraget påverkar den svenska modellen
En sådan hållning är både intellektuellt hederlig och ligger helt i linje med socialdemokratisk tradition som säger att regerandet måste bygga på grundlig kunskap innan beslut fattas. Att vi inte grundligt utreder fördragets inverkan på den svenska modellen före ratificering är i stället högst oansvarigt och ett ideologiskt felslut. Vi kommer ångra oss i efterhand.

Ett nytt EU-fördrag behövs, därom är vi många som är övertygade. Men den svenska arbetsmarknadsmodellen är också närmast unik, och unikt bra. Den får inte schabblas bort.

Öppningen av fördraget för nationella undantag ger oss möjlighet att få ett fördrag vi vill ha. Den chansen måste vi ta.

Jag uppmanar därför de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen att använda sin makt att kräva en grundlig utredning av Lissabonfördragets konsekvenser för svensk arbetsrätt, samt att inte rösta för fördraget innan den svenska arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad.

Kajsa Borgnäs
Ordförande s-studenter
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören