BIOGRAFISKT. I den finska 1900-talshistorien intar den estniskt födda Hella Wuolijoki (1886-1954) en nästintill halvmytisk roll. Hon var till lika delar politisk aktivist, affärskvinna och författare, och om henne finns det lika många åsikter som det finns betraktare.

Gillar man henne inte – och det är oftast folk på högerkanten som inte gör det – kan man säga att hon var en revolutionär landsförrädare, som dömdes till fängelse för att under fortsättningskriget ha härbärgat en rysk spion.

Ofta anklagas hon för att ha varit en hänsynslös opportunist som inte lät sina Sovjetsympatier hindra sig från att vara godsägare och internationell kapitalist med kosmopolitisk salong på Helsingfors bästa adress.

Har man däremot en mer positiv inställning kan man konstatera att hon var en pluralistisk realpolitiker som vägrade att dela in världen i svarta och vita moralkategorier, eller för den delen i politiskt röda och blå – och att hon som en sann utilitarist i varje given situation försökte finna en lösning som gagnade flera parter. Och naturligtvis inte minst henne själv.

Korna och kriget
Helt i inledningen av Erkki Tuomiojas biografi Ett stänk av rött (Leopard förlag, Övers. Margareta Eklöf) serveras ett smakprov på Wuolijokis brokiga engagemang. I ett brev daterat på julafton 1939 och adresserat till Finlands utrikesminister, konstaterar hon att ”korna måste förstås också tas om hand, men banne mig om det inte finns något viktigare för mig att göra i vår ömsesidiga katastrof”.

Katastrofen heter Vinterkriget. Wuolijoki anser sig inte kunna uträtta underverk – tonen i brevet klingar av falsk ödmjukhet – men föreslår att hon ska försöka få till stånd diplomatisk kontakt med Kreml för att få slut på kriget, eftersom hon ju ändå hör till dem som ”de” – Sovjetledningen – ”betraktat med en viss vänlighet”.

Sagt och gjort: Wuolijoki reser till Stockholm för att genom Sovjetambassadören Alexandra Kollontaj öppna en diplomatisk kanal till Stalin. Som brukligt är leder det ena till det andra, och i detta fall ett fredsavtal länderna emellan.

Kapitalist och kommunist
För att kunna uppskatta Wuolijokis insats bör man komma ihåg att Stalin under kriget vägrade kontakt med Helsingfors, och betraktade den av sig själv utnämnda marionettregeringen under Otto Ville Kuusinen som Finlands enda legala ledning.

För att helt kunna förstå Wuolijokis bisarra sits i dessa maktpolitiska kraftmätningar kan man reflektera över brevets inledande hänvisning till hennes gods som hennes gamla vän Kuusinen (och i generell bemärkelse kommunismen) ”hotar att ta ifrån mig”.

Häri finns det mesta av mysteriet Wuolijoki i kondenserad form, och den brännande frågan är naturligtvis var kapitalisten och kommunisten möts i henne, och varför.

Offentligt och privat
Entydiga svar är svåra att finna, och bokens många detaljer till trots är det Wuolijokis mystiska pluralism som utgör det mest handfasta i denna biografi:

”För Hella Wuolijoki, som hade försökt åstadkomma cirkelns kvadratur genom att upprätthålla patriotiska känslor för Estland, Finland och Sovjetunionen på samma gång, var vinterkriget en personlig tragedi som hon ville avbryta så fort som möjligt.”

För Wuolijoki var hennes offentliga liv politik, men likaledes var det politiska en högst personlig angelägenhet.

Och sensmoralen, om det finns någon sådan, är att varken liv eller politik är dualistiska historier som inrättar sig enligt det förenklande motsatsparet antingen-eller.

Bortom förklaring
Istället för att förklara, lyckas boken på ett utmärkt sätt gå in på djupet på denna mångsidiga kvinna och hennes roll i det tidiga 1900-talets turbulenta historia. Men huruvida hon var en fredskämpe eller landsförrädare beror också fortsättningsvis på vem man frågar.

Läs också: Oscar Rossi om bokens författare Erkki Tuomioja den 24/9 2008.
 
Oscar Rossi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn