ANALYS. Medias logik lyfter fram polisinsatsen under European Social Forum i Malmö som ett misslyckande. En ”Kräv tillbaka gatorna”-demonstration tog över en bit av Föreningsgatan och blev omringad av hundratals poliser i kravallutrustning. Klottrandet därinne var massivt och rutorna till SEB:s kontor krossades. Det gjordes försök att elda upp bilar.

Jag hade förmånen att passera förbi och kunde under en längre stund iaktta polisarbetet.

Det var imponerande. Exempelvis jämfört med den paranoida stress som beskrivits i samband med förlöpningarna
i Malmö och Göteborg 2001. Polismännen och -kvinnorna har lärt sig att aktivt hålla ihop som grupp och hela tiden söka stöd i varann. Så att när de gärna småpratade med varann och med allmänheten var stämningen lugn och odramatisk.

Att inget allvarligt hände var helt enkelt en stor framgång. Särskilt som kärnan av aktivister bakom avspärrningarna enligt uppgift var fulla och aggressiva och till och med råkade i handgemäng med andra ”Kräv tillbaka gatorna”-demonstranter.

Frustration
Nu kommer det rapporter om att poliserna i efterskott känner sig frustrerade därför att de inte fick ingripa.

Men utifrån vad jag såg på torget framför köpcentret Triangeln fredag natt vill jag vittna om motsatsen. De var spända och taggade, men utstrålade vuxenhet och kontroll på ett sätt som kändes välgörande.

Jag har en gissning om vilka som känner sig frustrerade. En bit bort bidade nämligen specialstyrkorna sin tid och pumpade minst lika mycket hormoner som de värsta demonstranterna gjorde.

Dessa poliser var svartklädda, anonyma och trängdes i hotfulla svarta pansarbilar som litegrann ser ut som tyska teaterkulisser. I täten ett märkligt fordon som hade en grävskopa längst fram och en enorm vattentank på flaket. Operationen leddes från en personbil en bit bort med beteckningen MIKE 79 upptejpad på sidorutan.

Långsamt och dramatiskt avancerade de. Det anlände även moderna hundbussar: avlånga och låga med tre burluckor på endera sidan.

God vilja
Men ingenting hände och tack för det.

Visst hade man denna gång annorlunda direktiv uppifrån, och visst var det ett viktigt mål att undvika upprepning av urspårningarna år 2001.

Men jag tror även att polisernas mogna sätt hängde samman med själva konfliktlösningsviljan inom de sociala rörelserna: strävan efter att lägga fram bättre alternativ i stället för att låsa fast sig i fiendskap.

Kort sagt att snutarna var en del av EFS. Men inte deras kollegor i specialstyrkorna. Och f-n vet vart man ska räkna det gapsvarta anarkistblocket. Det finns delade meningar om den saken.