LÅNGKRÖNIKA. Med 130. 000 förlorade medlemmar på ett år är fackföreningsrörelsen i Sverige i kris, det är de flesta eniga om. Men vad göra?

En idé kan vara att vända sig utåt och se hur andra fack i världen fungerar. Det har Olle Sahlström gjort i boken I skuggan av en storhetstid. Bara för att upptäcka att det är kris på de flesta andra ställen också.

Det är dock ganska trevligt att läsluffa tillsammans med Sahlström. Man får besöka otaliga nerslitna fackexpeditioner och höra fackliga ledare berätta öppenhjärtligt om både problem, tänkbara lösningar och om hur olika kulturer fungerar.

I de forna öststaterna är det trepartssamverkan som gäller; arbetare – stat – arbetsgivare. En rest från kommunisttiden där dock regeringarna blivit så nyliberala att facken har svårt att motivera systemet för medlemmarna.

Svagt fack
Frankrike har ett speciellt system. Där är facket allra svagast med en anslutningsgrad på åtta procent. Ändå är man starka då man sitter med i statliga nämnder. Dessutom kan kunna stridsåtgärder initieras även bland icke medlemmar.

Det här har anor från franska revolutionen, förklarar Sahlström. Då var fackföreningar och större organisationer förbjudna och medborgarna skulle vända sig direkt till staten. I Frankrike, individualismens hemort på jorden, är alltså staten huvudaktör. Som motstånd mot detta har en tradition med starka lokala grupper uppstått.

Tänk så lite man vet…

Mitt emellan
Till slut blir det dock lite tjatigt att traska med Olle Sahlström då boken bitvis är som ett mellanting mellan en avhandling och ett långt debattinlägg.

Han har utläggningar om att facket tappat mark för att industristrukturen förändrats från stora tillverkningsindustrier till små enheter inom servicesektorn med avtalslösa anställda. Men är det en bra förklaring?

Facket borde rimligen behövas ännu bättre i det läget. Problem är ju fackföreningsrörelsens livsluft. Om solen alltid sken och alla älskade varandra skulle det inte behövas något fack alls.

Genuint
Allt känns genuint och genomtänkt i boken. Sahlström kommer från arbetar och fackföreningssläkt och kan facket på sina fem fingrar. Han har också rykte om sig att vara en sanningssägare, en whistleblower inom arbetarrörelsen och möjligen också en gossen Ruda. 

Men man undrar ändå; vad är egentligen pudelns kärna?

Show me the money!
Hur noga jag än läser hittar jag inte ett ord om det som borde vara fackets själva grundtanke och det som skulle kunna lösa medlemskrisen: att ordna fram mer cash åt medlemmarna. Om inte annat så genom omfördelning.

Enligt de flesta nutida ekonomer skulle samhället braka samman omedelbart om bratsen på Stureplan fick lämna ifrån sig några av sina spekulationsmiljoner till fattiga vårdbiträden.

Men att tjänstemän i Sverige i genomsnitt tjänar över fyrtio procent mer än arbetare borde vara ett tecken på att något behöver göras.

Alliansbyggare
Sahlström talar hellre om att få fart på facket genom att samarbeta med olika organisationer i tillfälliga allianser. Själv måste jag säga att jag skulle ha svårt att strejka och därmed riskera mitt jobb för exempelvis kristdemokraterna oavsett vilken fråga det gäller.

Han lyfter också fram fackförbund på kontinenten som särskilt tar sig an papperslösa. Det är förstås bra, men om specialiseringen går för långt kan jag tänka mig att det finns en risk att de bara blir som vaktbolag åt de som har det sämst.

Lite glad
När jag till sist slår igen boken känner jag ändå lite glad. Europafacket är ganska mäktigt med 60 miljoner medlemmar och har bland annat agerat för Saabfabriken i Trollhättan.

Även om bara 25% av Europas arbetare är med i facket så är det trots allt en fjärdedel och man har en del inflytande över utvecklingen, åtminstone i de länder Sahlström besökt.

Och tur är väl det för motsatsen förskräcker.

Humlans flykt
Så det kanske är med  fackförbunden som med den berömda humlan. Enligt alla fysiska lagar borde den inte kunna lyfta. Likväl flyger den.

David Ericsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn