/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/l_stefanz3708.jpg
Det skånska dansbandet Lasse Stefanz, som bildades 1967, fick nyligen musikpriset Guldklaven i kategorierna ”Årets dansband”  och ”Årets album”. Medlemmar (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson.

ESSÄ. Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

Allt tuffare
I sommar har Lasse Stefanz-albumen Röd Chevrolet (2004), Pickup-58 (2006), Vagabond (2007) och Rallarsväng (2008) samt dubbelsamlingen 40 ljuva år! snurrat i bilens CD-spelare.

Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Flera sorters musik
Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att låtarnas texter skulle sakna innehåll och betydelse, ha som enda funktion att vara ord att sjunga.

Nya teman i texterna
Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet. Tårar från himlen, Ta den tid du behöver, Innan allt är för sent och När skuggorna faller är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp).

Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv?

”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

Mer än en publik
En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, Vagabond, har sålt över 100 000 exemplar!

Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

Liknar sin publik
På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz liknar sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur De sista ljuva åren (dansbandets största hit).

De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, Blueberry Hill, är banan full med dansande.

Bengt Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn