/media/lotidningen/media/images/bylinebilder/analysaml.pngDen underliggande föreställningen i regeringens hårdföra politik när det gäller arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadspolitik är att alla, eller åtminstone nästan alla, arbetslösa kan få jobb, bara de anstränger sig tillräckligt. Så för att de ska vilja anstränga sig tillräckligt ska villkoren för understöd skärpas och ersättningsnivåerna försämras.

Ett svagt erkännande av att det möjligen kan bli problem att hitta arbete ligger i de lägre arbetsgivaravgifter som ska vara en stimulans för arbetsgivare att anställa långtidsarbetslösa, de så kalllade nystartjobben.

De flesta utanför regeringskretsarna har länge vetat att problemet inte var så enkelt. Flera studier som kommit den senaste tiden understryker det ytterligare.

Stabil andel långtidsarbetslösa
Arbetsförmedlingen (tidigare AMS) visar i ”Arbetsmarknadsrapport 2008:1” att andelen arbetslösa med mer än två års arbetslöshet varit stabil sedan 2000-talets början, dvs. varken påverkats av högkonjunkturen eller förändringarna i a-kassan. Det heter också i rapporten att utvecklingen under 2007 och 2008 tyder på att möjligheten att få jobb håller på att – ytterligare – försämras för de långtidsarbetslösa.

Detta syns också i att antalet långtidsarbetslösa i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin växer, enligt en studie av Lars Sjöström – tidigare ställföreträdande generaldirektör i AMS – med ca 1000 personer i månaden.

En del av dem som deltagit i detta arbetsmarknadspolitiska program har, givetvis, kunnat gå vidare till arbete eller studier.
Men tillflödet av nya långtidsarbetslösa är större än utflödet.

Stort hinder
Den nyssnämnda rapporten från Arbetsförmedlingen visar dessutom att det främst är de långtidsarbetslösa som, jämfört med övriga, står närmast arbetsmarknaden som fått nya jobb. Gruppen som har de sämsta förutsättningarna har i mycket liten utsträckning kunnat gå vidare till nya jobb – och nästan aldrig fått några nystartjobb.

En TCO-rapport som kom i veckan kan förklara detta. Det är en enkätstudie bland personalcheferna vid 1800 arbetsplatser inom både privat och offentlig sektor. Bara 13 procent av arbetsgivarna var positiva till att anställa långtidssjukskrivna. 44 procent var uttalat negativa.

Bara långtidssjukskrivna möter ett större motstånd – 56 procent av arbetsgivarna är negativa, mot sju procent positiva. I jämförelse med det framstår nästan den erkända diskrimineringen av icke-europeiska invandrare eller av personer över 55 år som ett begränsat problem – 16 procent av personalcheferna tvekar att anställa 55-plussare, 7 procent är negativa till utomeuropeiska invandrare.

Vems vilja?
Möjligheten att få jobb bestäms inte bara av den egna viljan att arbeta. Den bestäms också av arbetsgivarens vilja att anställa. Den påverkas inte det minsta av vare sig sänkt a-kassa eller försämrad sjukersättning.

En notering är dessutom att ekonomiska stimulanser till arbetsgivare för att anställa arbetslösa har begränsade effekter, och nästan inga effekter alls för gruppen med de svagaste kvalifikationerna.

Det är knappast förvånande. Arbetslivet i dag ställer hårda krav, inte bara på kunskaper utan också på sådant som stresstålighet och social kompetens. Den som inte kan leva upp till de kraven stör ”flödet” i produktionen – även när vederbörande kostar litet mindre än de andra. Ekonomiska åtgärder löser alltså inte problemen. Inte ens det som är socialdemokratins
huvudlösning, mer utbildningsinsatser, räcker riktigt till. För det finns fler orsaker än bara bristfällig utbildning till att folk hamnar i
långvarig arbetslöshet.

Lösning
Vad är det då man kan göra?

En antydan till svar finns kanske i det faktum att de en gång så utskällda plusjobben faktiskt är den utslussningsåtgärd som haft den bästa effekten, jämfört med enbart anställningssubventioner. Plusjobben var ju förhandlade och förberedda, dvs. avpassade både med hänsyn till arbetsplatsförhållandena och till den enskildes förutsättningar.

De så kallade jobbtorgen i Stockholm kan leda till liknande slutsatser. De är avsedda för personer med försörjningsstöd, vilket betyder att det många gånger är personer mycket långt från arbetsmarknaden. Också här handlar det om personligt avpassade åtgärdsprogram och goda kontakter med arbetslivet.

Hittills har ca en fjärdedel av dem som kommit till jobbtorgen fått arbete eller börjat studera. Det är i och för sig en mycket lägre siffra än de – i sig inte särskilt realistiska – förhoppningarna hos Stockholms borgerliga politiker, men det är hyggliga siffror jämfört med andra projekt riktade till socialbidragstagare.

Individuella åtgärder
Det behövs mer av individuellt avpassade åtgärder, med andra ord. Det behövs också åtgärder direkt inom arbetslivet. Åtminstone inom större företag borde det vara möjligt att genom bättre schemaläggning och upplägg av jobb få folk också med 80 eller 90 procents arbetskapacitet att utan problem passa in i kedjan.

Samtidigt är nog en realistisk slutsats att man inte kan kräva obegränsad anpassning av arbetsgivare och arbetsplatser. Så frågan är om inte den gamla idén om skyddade arbetsplatser – i samhällelig regi – är mogen att återupplivas.

Inom mindre än ett halvår kommer det att vara några tusen personer som då gjort sina 450 tillåtna dagar inom jobb- och utvecklingsgarantin, och som då ska erbjudas ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning”.

Det är hög tid att börja tänka på vad detta senare egentligen ska innebära.

Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja

Skicka ett e-postbrev till ledarredaktionen