RAPPORT. Plötsligt händer det. Det bekanta ter sig apart utan att för den skull upphöra att vara sig helt likt.

I Skånegläntan på Södermalm i Stockholm har det skapats en plats.

Den är ett litet mästerverk.

Några gula rader av solstolslika sittplatser, bänkar och stolar fastsatta i stenläggningen. Fyrtio, femtio platser kanske. Oklanderligt diskret, ändå är den som fallen från skyarna.

Varför är den så främmande? För att, hör och häpna: den är en offentlig plats.

Öppet för vem som helst
Bortkommet ser man sig om efter en servering. Men nej, man behöver inte köpa något för att våga sätta sig.

Inget vidare syfte tycks finnas bakom anläggningen, t ex. att det är där föräldrarna ska sitta medan barnen leker.

Ska man bara sitta här och titta med de andra? Grusplanen framför sittplatserna är tom, den verkar inte breda ut sig annat än för att ta emot skuggan från träden och låta folk defilera framför bänkarna.

Men just funktionslösheten gör platsen öppen för vem som helst.

En verkligt offentlig plats
Den har inget annat ändamål än att låta folk sitta tillsammans, inte ansikte mot ansikte utan bredvid varandra, som de små stenarna i gruset: en folkmassa speglad i grusplanens generositet.

Plötsligt känns det som om det här vore den enda verkligt offentliga plats jag kände till.

FOTNOT: Det har framkommit att platsen verkligen är ett konstverk, av Thomas Bernstrand, med titeln "Stranden". De som inte kan ta sig dit kan beundra bilderna. Red.

Läs också: Thomas Bernstrands hemsida.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn