Bild:

De är vana att ses som hjältar, men nu möts brandmännen i Malmö allt oftare av stenar, spott och hot. Till vissa adresser rycker de inte ens ut utan poliseskort.
– Det känns förnedrande. Man har aldrig blivit utsatt för sånt här tidigare, säger Lars Sundberg, brandman vid Jägersro brandstation.

Röken vällde ut från hyreshusets källare. Rökdykarna var redan inne och Lars Sundberg rullade ut en brandslang i källartrappan när det plötsligt small till bakom honom. Ett 50-tal ungdomar och barn stod ovanför trappan och några kastade glaskulor. Lars Sundberg släppte slangen, rusade fram och tog fast en av dem som kastat, men i stället för att fly gick de andra barnen till attack.

– När vi attackeras är det ett direkt hot, men det drabbar även säkerheten för dem som är inne och släcker. Vi ska hjälpa dem, men i stället tvingas vi fokusera på annat, säger Björn Gerlach, styrkeledare för ett av arbetslagen.

Skämten tystnar
Klockan är åtta på måndagsmorgonen och brandmännen som precis börjat sitt skift samlas för morgonmöte och frukost i brandstationens kök. Frallor bres och köttbullar och rödbetssallad lassas på. Stämningen är uppsluppen, men skämten tystnar när Björn Gerlach rapporterar vad som hänt under natten.

– Det kom ett larm om en brand i ett miljöhus i Rosengård. Laget som jobbade åkte till brytpunkten som uppgjort, men fick vänta i tolv minuter innan polisen kom. Hela huset var övertänt när de kom fram.

Alltid poliseskort
Brandmännen suckar uppgivet. Enstaka minuter kan vara skillnaden mellan liv och död. De har övat på att alltid vara ute i brandbilarna och på väg inom 90 sekunder efter ett larm, oavsett om de äter, sover, duschar, eller tränar. Nu spelar sekunderna ingen roll längre, i alla fall inte på vissa utryckningar.

Före sommaren beslutade nämligen brandkåren att inte längre rycka ut till stadsdelen Rosengård utan poliseskort. I stället för att åka till adressen det larmas om åker brandmännen till en brytpunkt där de möter polisen innan de far vidare.

Anledningen är att de vid upprepade tillfällen, blivit attackerade när de gjort utryckningar i området. Händelsen med glaskulorna var en av de senaste. Tidigare har fyrverkeriraketer skjutits mot brandmännen, och stenar, ägg, och äpplen har haglat över dem när de släckt bränder, som ibland varit anlagda av stenkastarna.

Ständigt på helspänn
Peter Tegerup har varit brandman i 31 år, och de senaste åren har jobbet förändrats markant, berättar han när han några timmar senare rattar brandbilen in mot Malmö centrum. Malmöfestivalen pågår och arbetslaget ska orientera sig på festivalområdet så de vet vilka vägar som är framkomliga om de får ett larm.

Plötsligt far kollegan Lars Sundström upp från sitt säte.

– Titta, såg du? Han där kastade något mot oss!

Han pekar mot en kille efter vägen, men eftersom ingen smäll hörts var det nog bara var bär från buskarna bredvid.

Sekunden senare knastrar det till i radion.

– Blev ni träffade? Vad var det?

Det är styrkeledaren i brandbilen framför som vill kolla att allt är okej.

– Så här har det blivit, konstaterar Peter Tegerup.

Tidigare var han aldrig rädd, men nu är han ständigt på sin vakt. Han har drabbats av attacker en handfull gånger. En gång slängde någon en slägga genom fönstret på hans brandbil. Nu är rutorna förstärkta med en skyddsfilm som gör dem okrossbara.

 – En kille har blivit mordhotad, men jag känner mig sällan hotad till livet. Jag blir mest ledsen över att bli bemött så här när man kommer för att hjälpa, säger Peter Tegerup.

Rötägg
På brandstationen diskuteras våldet ofta. Vad beror det på och hur ska de skydda sig?

– Att man tycker illa om poliser kan jag förstå. De är sällan önskvärda när de rycker ut, men brandmän kommer ju bara för att hjälpa, säger Richard Lundqvist.

Han tror att ungdomarna egentligen inte vill något illa. Det är ett fåtal som vill ha uppmärksamhet och ser det som en sport att locka ut brandkåren. De vill ha action och visa sig tuffa, säger han.

Kollegorna runt bordet nickar. Felet är att alla som är schyssta och framför allt de vuxna inte ingriper och stoppar rötäggen, säger någon.

Bättre kontakt
Ett försök att skapa bättre kontakt och förståelse mellan brandkåren och invånarna i utsatta områden som Rosengård är räddningstjänstens satsning på brobyggare: Braem Sager och hennes kollega Zarko Ilioski säger att de hittills främst velat skapa opinion hos de vuxna, så att de ska ta ansvar.

De besöker svenskundervisningen för vuxna invandrare och berättar om Räddningstjänstens arbete, om stenkastningen och vilka konsekvenser den får.

– De flesta blir väldigt arga på de ungdomar som kastar sten. De tycker att vi borde ta hårda tag mot dem, men de är också rädda, frustrerade och uppgivna, säger Braem Sager.

Ett annat projekt går ut på att anställa fler brandmän med utomnordisk bakgrund. Braem Sager tror inte det löser problemet med stenkastning, men säger att det ändå är bra med större mångfald.

Stora kontraster
Det är bara en knapp kilometer från brandstationen till Rosengård och Ramels väg, dit brandkåren ryckt ut flera gånger, men kontrasten är stor. Brandmannalaget består av bara vita män, medan samtliga på gårdarna mellan de gula tegelhusen ser ut att ha invandrarbakgrund.

Här är det få som känner till att brandkåren är försenad vid utryckningar till området för att det krävs poliseskort.

– Det är synd att det är så. Tänk om nåt händer för att de inte kommer i tid? säger Ahmed Mahdi Salih.

Han bor på en gård där sophuset nyligen brann. Branden släcktes i tid, men svarta sotiga plankor hänger löst från taket ovanför dörren. Han har inte hört eller sett brandmän attackeras av några barn i området, men om det sker tycker han att det är föräldrarnas fel.

– De borde uppfostra barnen bättre och hålla koll vad de gör.

Daniel Raicevic arbetar tillfälligt i sin kompis närbutik i området. Han konstaterar att några minuters fördröjning kan innebära att butiken totalförstörs om det skulle brinna, men han har ändå förståelse för brandkåren.

– Det är klart att det egentligen är fel att de inte kommer direkt, men de gör nog vad de måste, säger han.

Däremot är han tveksam till om barnen verkligen attackerar brandmännen. Han pekar på det tiotal killar som samlats kring  LO-Tidningens reporter och fotograf och säger:

– Se, så här är det. Så fort nån de inte känner kommer blir de nyfikna och flockas, men de vill inget ont.  De flesta samlas säkert kring brandbilen för att snacka och känna på sakerna, säger han, men tillägger att stenkastning givetvis inte beror på nyfikenhet.

Ett sätt att lösa problemet tror han skulle vara att brandmännen rörde sig mer i Rosengård och lärde känna ungdomarna.

– Se på polisen. Förut kom de bara när det hänt nåt, men nu har de varit här och lärt känna ungdomarna. Det gör skillnad.

Fotbollen förbrödrar
Killarna omkring instämmer. Några av dem har pratat poliserna och säger att de gärna skulle träffa med brandmännen också. Och titta på brandbilen.

Även brandmännens styrkeledare Björn Gerlach är inne på samma linje. Han tog nyligen med sig sina barn för att spela fotboll på en av de nya ”Zlatan-planerna” i Rosengård. Snabbt strömmade det till ett gäng killar som ville vara med, och när de tog paus frågade de vad han jobbade med.

– Det var tatuerade killar som såg tuffa ut och som jag nog skulle ha bedömt som ett hot om jag jobbat, men nu hade vi ett jättebra snack om brandkåren och mitt jobb. Chefen kanske skulle beordra ut oss med fotbollar. Det skulle vara väl använd arbetstid, vi kanske ska föreslå det säger han.

Fakta: Fler anlagda bränder
• Fram till sista juli hade i år hade brandmännen från Jägersro ryckt ut till 339 bränder, varav 209 bedöms vara anlagda.  Antalet anlagda bränder har ökat med 60 procent i jäm­förelse med samma period förra året.
• Nio tillbud med hot och våld har hittills i år rapporterats från Jägersro. Ytterligare ett tillbud har inträffat men ännu inte rapporterats.