Små, små korn av stadsplanering

Konstnären Jenny Berntsson bygger städer av sand. Foto: Staffan Claesson.

Hink och spade. Som själva definitionen av lek. Lär dig krypa, lär dig gå och däremellan eller kanske innan dess: sandlådan.
Så blir också en del människor provocerade av konstnären Jenny Berntssons sandstäder.

– Det kan se så lekfullt ut, säger hon själv.

Det började i en av Stockholms sandförvaringar – ”en sådan där med tre betongväggar med lite sand i”.

Jenny Berntsson bestämde sig för platsen efter att ha sökt sig bortanför de begränsande konstgallerierna. Nu tänkte hon göra ett sandslott. Men sanden var för grov och det blev en stad.

Fem år senare, med projektet Sandcity avslutat, vet hon allt om sandens struktur, nyanser och byggteknik. Ju finare sand desto sirligare hus.

Reste världen runt
Med husformar i bagaget har hon rest världen runt och konstnärligt utforskat hur miljön påverkar sandstäder och hur städer formas av stadsplanering och av annat, som i slummen.

Tack vare statligt medel för konstnärligt utvecklingsarbete kunde hon besöka de platser hon själv ville, med olika ”problematik”.

På Island skapade hon fritt i samspel med naturen, i Mumbay tog invånarna över, i Amsterdam var hon i närheten av ett husbygge, som använde samma sand.

Gräver i sandlådan
På Arkitekturmuseets gård i Stockholm gräver några barn i sandlådan. Under pedagogisk ledning får de besöka Jenny Berntssons utställning inne på museet och sedan själva bygga.

Pedagogen Madelene Beckman ger tips: lagom mörkt brun (det vill säga blöt) sand, packad i lager för att på bästa sätt fylla formarna. När hon fick höra talas Sandcity var det ingen tvekan om vad som skulle bli sommarens satsning.

– Det var ett lekande sätt att introducera sådana begrepp som vi jobbar med, säger hon.

I Mumbay, Indien, upplevde Jenny Berntsson hur det var att skapa utanför det västerländska konstsammanhanget. Vad gör jag här? frågade hon sig då hon stod på stranden.

– En västerländsk joggare stannade till.  Han snappade upp idéen på en gång, säger hon.

Kändes hotfullt
Annars samlades invånare kring henne, pratade engelska men förstod ändå inte, utan ifrågasatte. En kvinna började själv att bygga.

– Jag märkte att de helt tog över. Det kändes hotfullt.

Så meddelade kvinnan: ”Nu är det färdigt”. I ett försök att ta sig ur situationen tog Jenny och hennes assistent, som var med och filmade, en kvarts matpaus.

När de kom tillbaka var människorna borta och skulpturerna jämnade med marken. Jenny kände sig ganska lättad över att delprojektet var färdigt.

Tvivel
På Island skapade hon i stället med naturen som sällskap. Hon löste upp strukturer och teorier, tog ut svängarna. Som hon önskar kunde ske också i en storstad som Stockholm. Mer annorlunda arkitektur!

Men också då kom tvivlen. Platsen var så öde plats att ingen, inte en enda, skulle gå förbi.

– Men jag tyckte att verket höll för det, säger Jenny Berntsson.

Väder och vind blir en del av helheten, på något ställe blåste staden bort, på ett annat gjorde regnet sitt.

– Fotona är jätteviktiga, säger hon.

Finansiering – ingen barnlek
På Arkitekturmuseum i Stockholm visas de och övrig dokumentation till den 14 september.

– Samtidigt som det provocerar en del är det fantastiskt att också barn kan ta del av verket. Ofta behöver man mycket kunskap för att förstå modern samtidskonst, säger Jenny Berntsson som i våras gick ut femåriga Mejan, konsthögskolan i Stockholm, och är på väg in i ett konstnärligt yrkesliv.

Hon letar efter nya platser att vara på, och finansiering. Det blir inte heller någon barnlek.