KRÖNIKA. Kulturutredningen ser ut att bli århundradets fingertutt när de sakkunniga hoppar av och strategen Keith Wijkander fråntas befälet.

De har fyra månader på sig att hitta på nånting och rädda ansiktet på kulturministern.

Om hon nu bryr sig.

Kanske den här handfallenheten är själva meningen. Att nyliberalerna verkligen vill ha en genomkommersialiserad kultur som bara räknar försäljningssiffror och besöksnivåer och där kvalitet och hantverk ringaktas. (För att inte tala om samhällsengagemang…)

Dags att satsa
I antologin Den sköna skönlitteraturen 2, sammanställd av Ingrid Hollenby och Lars Rydquist, förs däremot en konstruktiv diskussion om bibliotekens framtid.

Utlåningssiffrorna går ner därför att bokslukarna köper pocketar på ICA istället.

Då är det läge att satsa.

Tomas Lidbeck vid Stockholms Stadsbibliotek presenterar i sitt bidrag begreppet ”public value”, som bland annat ligger till grund för hur den brittiska statsteven BBC numera mäter sitt uppdrag:

”Man analyserar i vilken mån ett program ger något mer än bara en stund underhållning. I vilken utsträckning lär sig tittaren något nytt av ett program? Kan man förvänta sig att vederbörande diskuterar det han ser med vänner och kollegor? Kort sagt: på vilket sätt berikar programmet tittaren. Och den självklara slutledningen är att det sällan är de program som har högst tittarsiffror som skapar mest public value.”

Ordet finns redan
Let’s go for it! Men vad ska detta mått heta på svenska?

Ligger det inte väldigt nära till hands att återknyta till ett riktigt gammalt fint ord? Ett av de allra finaste, ett som genialt förbinder samhällsförbättring och humanism:

Folkbildning.