BERÄTTELSE. Byn Zaoresjie, Ryssland, augusti. De värmer stora bastun vid sjön och jag blir ditbjuden. Det är ett privilegium: någon tar dit en hel kärra ved, hämtar upp vatten ur sjön, fyller stora vattentanken och en rostig järntunna och eldar hela dagen. Bastun är svartnad inuti av röken, det är en av de få badstugor i byn som fortfarande eldas ”svart” – röken från spisen får gå rätt ut i bastun och vädras ut genom dörren.

Men kvällssolen tränger in genom gliporna mellan stockarna och det blir vackert därinne. I bortre hörnet är tre mörka breda sitthyllor högt uppbyggda, där sitter man och svettas. Längs hela bastun löper ett lågt bord för baljor, tvål, schampo. En viktig attiralj är matjalkan som man skrubbar kroppen med, den ska inte vara för mjuk.

Jag tycker om när vi tvättar oss tillsammans. Först männen, därefter är det kvinnornas tur. Jag blir hämtad vid sjutiden på kvällen. Tatarkvinnan Galja säger – Snabba på, gå och tvätta dig först du. När jag öppnar den gistna dörren till förrummet hör jag Ira ropa inifrån bastun: Vem där? Jag hänger upp mina kläder på krokarna. Det doftar ved, björkris och gammal rök. Allt trä är lent av ålder och användning och det ligger en urtvättad, mjuk virkad trasmatta på trägolvet att sätta sina bara fötter på.

Sitter på sidobänken
Att plötsligt se de andra kvinnorna röra sig nakna i dunklet; blanka, ljusa kroppar. Ira sitter på sidobänken med baljan intill sig vid det mycket lågt placerade, ogenomskinliga fönstret.

– Börja med att värma dig, säger hon hjälpsamt, men gå försiktigt. Golvplankorna gungar och skevar, hala av tvål och vatten. Jag sätter mig högst upp på laven, som känns lite grynig. Förr om åren, när många tvättade sig tillsammans och gamla Tonja eldade, var här renskurat varje lördag och mattorna nytvättade. Tvätten och skurandet är tungt, Tonja tog upp vatten ur sjön hinkvis med sitt gamla ok över axlarna. Nu har Galja och Ira en elektrisk pump, en lång slang att ta upp vatten ur sjön med.

När vi troppar ner till sjön, Ira svept i sin handduk och vi andra nakna, rör sig något i buskaget nedanför bastun. Jösses säger Ira och stannar till, ”en björn eller vad?”

Tillbaka
När vi är tillbaka kommer Galja med Klava som går dåligt efter sin hjärnblödning; hon förflyttar sig gärna i sidled, som ett djur. Hennes man Jura har lämnat vatten i två hinkar till henne. Hon sätter sig på bänken bredvid mig, ber mig tvätta henne på ryggen. Jag blir glad över förtroendet. Vi har inte pratat mycket den här sommaren, kanske på grund av hennes handikapp.

– Ta sidorna, säger hon. Varför gnuggar du bara med en hand? Jag böjer mig över hennes rygg så att mitt eget bröst nuddar hennes kropp. Låt mig göra det, säger Galja oroligt. Jag lyfter Klavas obrukbara arm, tvättar den och armhålan.

Berusad
Ira och Klava diskuterar vem som ligger berusad i buskaget. – Inte Jura väl? frågar jag försiktigt. Nej, det var Ljenja, säger Ira.
Gamle herden Pavljusjas son? Vad lever han av?

Han har väl nån sorts minimal pension.  

I går såg jag Ljenja vid affären. Han såg förstörd ut. Vajade, mumlade, det långa håret smetade. Ansiktet var som om han blivit slagen. Det fanns inget romantiskt i det, bara misär.  

Maria Zennström
Författare
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn