Den svenska debatten om Lissabonfördraget har landat i ett resonemang om att det nya förslaget till fördrag är bättre än det som gäller nu. I vissa avseenden stämmer det. Problemet är bara att det är riktigt dåligt också, på vissa punkter, och luddigt på andra. Kort sagt vet vi inte säkert konsekvenserna av att skriva under Lissabonfördraget.

Det kan tyckas trist att kräva både hängslen och livrem innan man är beredd att säga okej till en reform som så många ledande politiker och byråkrater är angelägna om att få på plats. Men är det någonting vi borde ha lärt oss av drygt tolv års svenskt EU-medlemskap, så är det att de formella detaljerna är superviktiga.

När Sverige gick med i EU fick vi diverse politiska utfästelser i protokoll och uttalanden. Med tiden har det visat sig att dessa inte var några garantier för traditionellt svenska lösningar.

EG-domstolen ska tolka och överpröva om svensk politik följer fördragens anda. Inte kunde vi drömma om 1994 att domstolen skulle lägga sig i hur mycket sprit svenskar får föra in från utlandet, eller att den skulle slå fast att ett svenskt kollektivavtal inte får vara för komplicerat.

Överraskningar väntar
Fler överraskningar lär komma i framtiden, oavsett vilket fördrag som gäller. Men just nu finns en möjlighet att åtminstone minimera tolkningsutrymmet för domstolen på det arbetsrättsliga området. Att det slås fast att villkoren på svensk arbetsmarknad ska bestämmas i Sverige är inte för mycket begärt.

Efter nejet i den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget i juni är alla inställda på att det måste göras tillägg till fördraget. Man talar om nationella tillägg för att blidka irländarna.

I det nya läget skulle även Sverige kunna kräva tillägg, med anledning av EG-domstolens utslag i det så kallade Vaxholmsfallet. Vaxholmsdomen kom efter att fördraget slutförhandlats, så det finns legitima skäl att komma dragandes med de frågor domen väckt trots att det är sent i processen.

Reinfeldt ointresserad
Europafacket har krävt att ett socialt protokoll fogas till fördraget. Ett tydligt protokoll som gäller hela EU vore den bästa lösningen. Men om inte det får stöd borde regeringen, förutom att ändra i svensk lag, yrka på ett svenskt tillägg till fördraget.

Tyvärr verkar regeringen Reinfeldt inte särskilt intresserad av att stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen på den sameuropeiska marknaden, så därifrån är inga initiativ att vänta. Men för att fördraget ska godkännas i Sveriges riksdag krävs tre fjärdedelars majoritet.

Det betyder att socialdemokraterna fäller avgörandet. Genom att vägra ratificera kan s sätta press på Reinfeldt att ta upp frågan om ett socialt protokoll med övriga regeringschefer i EU.

För även om man tycker att det nya fördraget är bättre än det gamla, borde man se den möjlighet som nu uppenbarat sig. I stället för att vänta på EG-domstolens framtida tolkningar, kan vi kräva tydliga skrivningar som befäster fackets rätt att hävda värdlandets kollektivavtal.

EU har en tradition att utvecklas genom kriser. Att kräva förtydliganden i form av ett socialt protokoll i det osäkra läge som följer av Irlands nej vore varken osolidariskt eller oeuropeiskt. Möjligen lite osvenskt. Att inte göra det å andra sidan, är blåögt och orutinerat.

Inget perfekt fördrag
Lissabonfördraget är långt ifrån perfekt i dagsläget. Alla förändringar är inte av ondo.

Utåt har fördraget motiverats med att EU behöver nya, rationellare arbetsformer för att kunna utvidgas ytterligare. Men i själva fördragstexten bäddas även för stärkta institutioner i Bryssel, och ett ännu närmare samarbete än i dag, kring fler frågor.

För att det ska gå att förena både djupare politiskt samarbete och fortsatt utvidgning, föreslås varje enskilt medlemslands inflytande begränsas i fortsättningen. Det är detta som i debatten kallas att EU ska bli effektivare. Det nationella vetot avskaffas på de flesta områden.

För att kompensera denna demokratiförlust ska allt fler beslut kräva det direktvalda Europaparlamentets godkännande. Det är det som åsyftas när man säger att Lissabonfördraget gör EU mer demokratiskt.

Problemet är bara att EU:s medborgare inte röstar i valen till Europaparlamentet. Det genomsnittliga valdeltagandet är 46 procent, och någon gemensam europeisk politisk debatt som skulle kunna ändra på den saken är inte i sikte. Utan gemensamt språk är det svårt att nå utanför en specialintresserad elit.

Djävulen i detaljerna
Så precis som i alla andra EU-sammanhang, sitter djävulen i detaljerna. Så länge vi diskuterar Lissabonfördraget på slagordsnivå är det enkelt. Vem är inte för effektivitet och demokrati? Men så fort man krafsar på ytan blir det svårare.

Är denna halvdana kompromiss verkligen värd uppoffringar i det läge som uppstått efter Irlands nej?

Socialdemokratin måste ta bollen från Europafacket. Ytterst handlar det om att gripa möjligheten att se till att reglerna på EU:s gemensamma marknad utformas på mänskliga villkor. Fri rörlighet, javisst – men inte till priset av social dumpning.

Mona Sahlin har tre månader på sig. Den 20 november röstar riksdagen om fördraget.

Lotta Fogde
Frilansskribent,
före detta statssekreterare i näringsdepartementet
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören