SISTA ORDET. Om någon när det kalla kriget var som kallast under 1950-talet föreslagit att alla skickade brev i Sverige av Postverket  skulle sändas till en central uppsamlingsplats för att öppnas och läsas av tjänstemän vid en statlig säkerhetstjänst innan de sändes vidare till adressaten, skulle förslagsställaren ha betraktats som en vettlös fåne av både byråkratiska och principiella skäl.

Det byråkratiska motargumentet mot en allmän brevkontroll var då att en sådan är praktisk omöjlig.

Även om viljan funnits skulle på 1950-talet krävts flera hundratusen anställda för att ögna igenom en dags brevskörd. Granskningen skulle blivit orimligt dyr och ineffektiv.

Den principiella invändningen var rättsäkerheten i en demokrati. Brevhemligheten är inte bara till för att skydda individen mot statliga övergrepp; i grunden handlar den om att förhindra totalitär statlig maktutövning. Inte ens de mest hårdhudade kalla krigarna kunde tänka sig att rättfärdiga kontroll av alla medborgares post.

Brevkontroll möjlig
I dag när de flesta meddelar sig inte via skriftliga brev utan via internet och mail har det byråkratiska motargumentet bortfallit – brevkontroll är numera praktiskt möjlig – och det rättsstatliga har uttunnats när upphetsade statsledningar med hänvisning till terroristfara tillåter tortyr, fångläger som Guantanamo och häktning av misstänkta utan dom och rannsakan.

I detta skymningsläge är kanske inte underligt att Försvarets radioanstalt, FRA, velat skära pipor i vassen.

Den avlyssningslag som FRA fått den borgerliga regeringen att driva igenom i riksdagen innebär att all nätkommunikation ska tvingas passera en statlig uppsamlingsdator för att kunna granskas av FRA. 

Granskning med sökmotorer
Granskningen ska tekniskt ske med datoriserade sökmotorer som är billiga i drift.

Var och en som använt sig av Googels sökmotor slås av med vilken precision den vaskar fram önskade uppgifter. Om man programmerar en statlig övervakningsdator med kvalificerade sökkriterier kan den förmodligen sortera fram ett material som lämpar sig för mänsklig kontroll och bearbetning.

Men att FRA skulle få in material som underlättar bekämpning av terrorism och militära hot verkar inte troligt. Terrorister, spioner, ambassader och militärer är inte så korkade att de sänder känsliga mail okodade över nätet.

Mycket information
Vad FRA-granskarna däremot med säkerhet kan komma över är en otrolig mängd uppgifter  om vanliga medborgares förehavanden.

Den brevhemlighet som demokrater under århundraden värnat är på väg att avskaffas med regeringens FRA-lag.

Man kan förstås med Thomas Bodström när han som socialdemokratisk justitieminster försvarade buggning av telefoner påstå att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”.

Vad Bodström bortsåg från var att med ett sådant synsätt finns ingen gräns för hur långt staten får gå i övervakning av medborgarna.

Men en sådan gräns finns. Det kan vara svårt att bestämma var den går. Men den borgerliga regeringen har med sin FRA-lag grovt trampat över den.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte förstått detta.

När han sommartalade i Vaxholm medgav han motvilligt att regeringen kan behöva förstärka integritetsskyddet i FRA-lagen. Men han verkar inte ha begripit principfrågan. Den är enkel. Ska det vara tillåtet för staten att läsa alla våra brev?

Jag tycker inte det, fast jag tror mig ha rent mjöl i påsen.