KRÖNIKA. Man kan inte kränka hela det kinesiska folket, säger idrotts- och kulturminister Lena Adelsohn- Liljeroth till DN (08-08-08) apropå att hon ska träffa det officiella Kina men inte vill agera partykraschare. Det vill säga hon vill inte på en så fin fest ta upp fallet med de tretton politiska fångar som Reinfeldt förde på tal vid sitt besök i landet.

På det följer en rad frågor. Är mänskliga rättigheter en fråga om vett och etikett? När får man som gäst föra på tal mänskliga rättigheter utan att förolämpa  värdfolket.? När går omsorgen om det kinesiska kommunistpartiets känslor före demokratiska principer?

Jag tror inte jag kommer att titta på en enda OS-utsändning på grund av det djupa äckel jag känner inför det sätt som idrott och politik hör ihop.

Skamlöst hyckleri
Det är dock svårt att sätta fingret på den jobbiga känslan som lett till min privata bojkott. Är det på grund av att Kina är en sådan ruskig diktatur eller västvärldens skamlösa hyckleri exemplifierat av Liljeroth Adehlsons uttalande: ”För det flesta kineser är det här en jättesak som alla är väldigt stolta över”.

Ja, och?

Det kinesiska folket är av hävd och uppfostran ultranationalistiskt, likt amerikaner anser de att de lever i världens bästa mest överlägsna kultur. 

Jag skäms
Att en  moderat kulturminister därför är beredd att behandla företrädare för ett parti som kallar sig kommunistiskt som ömtåliga mimosaplantor är dock uppseendeväckande, men föga förvånande.

Det är en skam att medborgarrätt heter pengar,  skrev Heidenstam före demokratins genombrott i Sverige och jag kan inte komma över hur ogenerat och oproblematiskt det ekonomiska intresset aldrig behöver ljuga särskilt grovt vad gäller utrikespolitik.

Jag skäms över med vilken orättfärdig arrogans västvärlden bemötte det demokratiskt valda Hamas.

Omätlig skuld
EU-länderna med Sverige i spetsen valde att skita offentligt på de demokratiska ideal man sägs företräda och via bojkott gav man alla anti-demokratiska krafter i mellan östern tidernas största carte blanche.

Västvärldens skuld är omätlig, som Per Ahlmark skulle ha sagt om han varit konsekvent. Allt medan politiker och näringsliv  skrapar  på foten inför utsikterna att få festa på den kinesiska marknaden utan att bry sig om att fyra små mänskliga rättigheter inte står på menyn.

Investeringar står på spel
Jag undrar hur någon kunde imponeras av OS-invigningen, som kostat så mycket blod svett och tårar?

Att regimen skulle slå världen med häpnad var väl det minsta man kunde förvänta sig, när så mycket good will och investeringsmiljarder står på spel.

Rekord i skenhelighet
Jag missar säkert en rad sportsliga höjdpunkter och toppnoteringar men det  Olympiska rekordet i  skenhelighet från Beijing 2008 kommer att bli svårslaget och minnesvärt.

Frågan är komplicerad naturligtvis,  men svaret enkelt. Alla måste heja på den demokratiska oppositionen inte på kommunistpartiet eller storföretagen.
Ann Charlotte Altstad 
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen