”Vi strejkar för passagerarsäkerheten”

Ingen talar om lön när LO-Tidningen träffar strejkande bussförare vid  Söderhallen i Stockholm. Dåliga arbetsscheman och små möjligheter till vila är strejkens verkliga bränsle.

– Du kan jobba från klockan 02.30 på natten till 12.30, exemplifierar Helena Löwenhielm. Så skyndar du hem och försöker sova. Klockan 22.00 ska du sitta bakom ratten igen.

– Det blir Redbull, kaffe och omtöcknade förare. Vi strejkar både för vår egen hälsa och passagerarnas säkerhet.

Alla de mellan 25 och 30 bussförare som har samlats utanför garaget under torsdagen stämmer in. Lönen må vara viktig, men det är frågorna om dygnsvila, stress och arbetsmiljö som tänder stridsviljan.

”De obetalda timmarna mitt på dagen är förlorad tid”
Bussförarna kan börja jobba kring klockan sex på morgonen och köra fem timmar. Vara lediga tre och en halv timme. Och sedan köra fem timmar till.

– Det är det här folk inte fattar, utropar Mikael Marin, som kört buss i Stockholm i 20 år.

– En del förare går och tränar mellan passen, men för många är de obetalda timmarna mitt på dagen förlorad tid. Bor du i förorten hinner du inte hem förrän du måste vända tillbaka till garaget, säger Niklas Tengnér.

Facket kräver att ramtiden – alltså tiden från det att du sätter dig vid ratten på morgonen till dess att du kliver ur bussen vid dagens slut – ska få vara högst 13 timmar. I dag går gränsen vid 13,5 timmar.

Samtidigt måste den andra delen av dygnet – ledigheten – skyddas bättre. Det avtal som gällt hittills medger att förarna vid tre tillfällen varje vecka får så lite som nio timmars sammanhängande ledighet per dygn.

– Vi schemaläggs regelmässigt så att vi bara har nio timmars vilotid, säger Niklas Tengnér. På nio timmar ska du hinna hem, varva ner, träffa familjen, sova – och hinna tillbaka och sitta vid ratten igen.

Många har svårt att sova
Det finns förstås förare som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. Men Stockholmstrafiken har blivit allt stressigare. Henrik Donzer beskriver hur felparkerade bilar gör det svårt att komma fram och hålla tiderna. Man är inte precis lugn när man kommer hem, och i praktiken lyckas många förare inte sova mer än fem-sex timmar.

– När du ser rubriker om bussar som kört i diket, så handlar det i 99 fall av 100 om trötthet, säger Benke Bryungs, ordförande i Kommunals trafiksektion i Stockholm.

Flera förare ogillar att lunchrasten kan komma redan efter en och en halv timmes körning, kring nio på morgonen. Resten av arbetsdagen blir lång, och frestelsen är stor att pigga upp sig med kaffe och godis. ”Man växer endast i färdriktningen”, säger en förare och klappar sig på magen.

Förarna vid Söderhallen, totalt drygt 550 personer, har ställt upp en husvagn och två små partytält där strejkvakterna kan dricka kaffe. Den här dagen, strejkens tredje dag, får de besök av Kommunals förbundsordförande Ylva Thörn. Hon svarar på frågor, tar emot synpunkter och talar om en kort, effektiv strejk som har allmänhetens stöd.

”Facket kan inte skriva på något som är sämre än avtalet för de kommunala bussbolagen”
Förarnas engagemang är enormt, och flera talar om yrkets goda sidor: Att få leva med i stadens puls genom alla passagerare, från de första skiftjobbarna på morgonen till ungdomarna som åker hem från fest på kvällen.

– Hur ser du på risken att Kommunal backar från våra krav? frågar en förare.

Ylva Thörn hinner inte svara. Hon överröstas av förare som ropar:

– Det får inte hända! Vad i våra krav skulle vi backa från? Kraven är naturliga, och de kommunala bussbolagen har redan tecknat avtal om dem. Då kan facket inte skriva på något som är sämre.