Den nya låginkomstrapport som LO-ekonomerna utarbetat på uppdrag av Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd ger upphov till åtskilliga tankar.
Att inkomstskillnaderna ökat är i sig ingen ny kunskap. Inte heller att villkoren i arbetslivet allmänt blivit hårdare men med en extra press just inom låglöneyrkena (se exempelvis tankesmedjans rapport ”Ojämlikhetens pris” från 2006 och som kan laddas ned från
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se under knappen RAPPORTER).
De avgörande frågorna är naturligtvis varför utvecklingen ser ut som den gör - och vad man kan göra åt den.
Dagens Nyheter satte som rubrik över den debattartikel där rapporten presenterades att inkomstskillnaderna ökat under socialdemokraternas regeringstid. Tidssambandet är förvisso riktigt, men undertexten antyder ett politiskt samband, som inte är korrekt. De ökande ojämlikheterna är
inte en följd av politiska beslut. Huvudförklaringen handlar om faktorer som politiken fått allt svårare att påverka - eller möjligen inte lyckats utveckla instrument att hantera.
Lön och arbetstid avgör vad du får ut
Förvärvsinkomsten bestäms av två saker: lönenivån inom det yrke man arbetar i, och hur många dagar man har arbete. En god del av sysselsättningstillväxten de senaste decennierna har skett inom relativt lågavlönade yrken inom servicesektorn - detaljhandel, turism, restauranger, caféer.
Samtidigt har andelen tillfälliga anställningar, där den anställde på årsbasis alltså inte kommer upp i full tid, ökat - inte minst inom sektorer med lågt löneläge.
Också utsorteringen på arbetsmarknaden ökar. Det har blivit svårare både att komma in på arbetsmarknaden och att få en fast fot där. Det har samtidigt blivit lättare att åka ut. Både arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioneringar har, som bekant, i åtskilliga år nu legat på ganska höga nivåer.
Sänkta ersättningar minskar inte utslagningen
Välfärdssystemen klarar inte av att kompensera för inkomstskillnader beroende av osäkra anställningsvillkor. När det gäller inkomstbortfall till följd av sjukdom eller arbetslöshet ersätter socialförsäkringarna en del av det, men den delen har blivit allt mindre, i takt med att behovet av den ökat. För det är ett besvärande ekonomiskt faktum att det blir svårare att hitta utrymme för hyggliga ersättningar, när andelen som behöver dem ökar. Sedan är det en annan sak att borgerlighetens idé om att utslagningen på arbetsmarknaden kan botas just med sänkta ersättningar är fullkomligt verklighetsfrämmande.
Utvecklingen är en illustration till den gamla välbekanta tesen att förändringar i produktionsförhållandena drar med sig sociala förändringar. Förändringen beskrivs ofta med ordet ”globaliseringen”. Företagens möjligheter att lokalisera om produktion till låglöneländer sätter tryck på löner och arbetsvillkor i de gamla industriländerna, brukar det heta. Och den underförstådda slutsatsen är att denna internationella konkurrens inte går att göra så mycket åt på politisk väg.
Lägst löner och flest tillfälliga jobb i tjänstesektorn
Men konkurrensen drabbar varuproducerande företag, inte tjänsteproducerande - man skickar inte kemtvätten över halva jordklotet även om tvätteriet i Singapore är billigare än det i kvarteret bredvid. Och det är i tjänstesektorn som vi har de lägre lönerna och den största andelen
tillfälliga jobb.
Så ”globaliseringen” känns inte som en tillräcklig förklaring.
Vad som däremot kan spela roll är den snedvridning av konkurrensen som orsakas av det inte obetydliga svartföretagandet och momsfusket.
Svartföretagandet pressar både löne- och anställningsvillkor, även inom företag som själva är seriösa. Men svartföretagande går att komma åt. När det 2007 infördes krav på personalliggare inom restaurangbranschen ökade omedelbart inbetalningen av arbetsgivaravgifter. Med en kombination av lagstiftning, utbyggd skattekontroll och ökade insatser från branschorganisationer i samverkan
med facket kan man åstadkomma mycket för att förbättra villkoren - och minska lönepressen.
Och alla dessa tillfälliga anställningar, exempelvis - är de verkligen nödvändiga med hänsyn till verksamhetens krav på ”flexibilitet”, eller handlar det bara om dålig organisation? Det finns i vart fall ett antal exempel på hur man med bättre schemaläggning kan minska både ofrivilliga deltider och ständiga inhopp av timanställda.
Kommunerna och landsting kunde föregå med gott exempel
På den punkten kan man tycka att politiskt styrda organisationer - exempelvis kommuner och landsting - borde kunna föregå med goda exempel.
Bättre organisation av arbetsplatserna, bättre personalledarkompetens - exempelvis genom utbildningsinsatser - och större satsningar på företagshälsovård är viktiga för att förebygga utsortering ur arbetslivet.
Samtidigt måste man på allvar ställa frågan om det inte krävs särskilda lösningar för den grupp, som fastnar i långvarig arbetslöshet. Varken utbildningsinsatser eller subventioner av arbetsgivaravgifter har gett särskilt uppmuntrande resultat. Så kanske ska man återskapa den gamla idén om samhällföretag, med lugnare tempo och mindre krav på konkurrenskraft - men där människor ändå kan göra en produktiv insats i förhållande till sin egen arbetsförmåga, i stället för att bara få ersättning från a-kassa (eller försörjningsstöd).
Dagens skillnader i arbetslivet är allvarliga från fördelningspolitiska utgångspunkter - men är bara till mindre del möjliga att lösa med traditionell fördelningspolitik. Problemen skapas i arbetslivet. De måste lösas i arbetslivet.
Anne-Marie Lindgren, utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja