”Utmaningen ligger i att försvara men utveckla, bevara men radikalisera. Då krävs en kritisk diskussion om hur långt reformismen tagit oss, hur arbetsmarknaden egentligen ser ut – inte bara den synliga utan också den osynliga, inte bara i Sverige utan i hela världen – och vad vi ska göra för att uppnå demokrati på den ekonomiska arenan. Vad som behövs är en modell som inte är svensk och protektionistisk utan global och internationalistisk, som inte stabiliserar utan förändrar i grunden. Och den vägledande insikten är: det må vara omodernt att prata om kollektivets rätt, men alternativet är en vandring rätt ner i kloakerna.”
Rebecca Selberg: ”Sagan om Laval och den omoderna modellen” i Mana 3/2008

Tidskriften Mana har en stormig historia med interna redaktionsstridigheter; kanske en naturlig följd av att man jobbar med ett så brännande perspektiv som antirasism.

Kring årsskiftet var de också på väg att bli censurerade. Medlemmar i Kulturrådets referensgrupp ville sänka deras bidrag på grund av de politiska åsikter som fick komma till tals. Men yttrandefriheten vann den gången.

Nu har de en ny redaktör. Rebecca Selberg, och det känns som att hon är  på väg att få styr på verksamheten, inte minst genom det hon skriver själv.

Utblick på världen
Senaste numret (3/2008) har temat "arbete" och placerar på förtjänstfullt sätt in Sverige i världen. Ramen är internationella utblickar i form av artiklar och fotoreportage: numret innehåller stora delar av Sören Zeuths utställning ”Arbejde – Work – Trabajo” som visats på Arbejdermuseet i København. Arbetsfolk från hela världen tittar på en medan man läser.

Tankeväckande är John Åbergs reportage om hur den haitiska arbetskraften sen generationer är andra klassens medborgare i grannlandet Dominikanska republiken. Och Miguel Enrique Stedile kartlägger bland annat Stora Ensos roll i de katastrofala eukalyptusodlingarna i södra Brasilien.

Zarembas strategi
Men huvuddelen av numret tar upp fackliga frågor här på hemmaplan.

Mårten Björks analys av begreppet ”Arbetslinjen” stannar tyvärr vid marxistisk retorikkastning. Men Maja Sager gör en uppfordrande analys av sambandet mellan migrationspolitik och arbetsmarknadspolitik som ”riskerar att reducera individer till enbart arbetskraft istället för medborgare”.

Och redaktören Selberg går igenom grundläggande aspekter av Lavaldomen innan hon ställer frågor som gräver i de rasistiska undertonerna. Sociologen Anders Neergaard får reda ut varför högern (i synnerhet Zaremba) ”vill skapa en bild av facket som maffiosos och kollektivavtal som rasistiska”:

”Anledningen till att man väljer en strategi liknande Zarembas är att det finns så få rättviseargument för att skapa en situation där arbetare ska konkurrera genom att sänka sin lön. Men om man istället säger ’stackars arbetare från Lettland och Polen som hamnar utanför, facket diskriminerar”, då kan det lyckas.”

Klokt och lovande
En annan som får komma till tals och understryka de allvarliga konsekvenserna av Lavaldomen är professorn i arbetsrätt Ronnie Eklund: ”Man har alltså prioriterat den fria rörligheten framför rätten att vidta stridsåtgärder.”

Men framför allt är det Selbergs egen överblick på komplikationerna som imponerar och lovar gott, som i det inledande citatet, eller i analysen av den segregerade svenska arbetsmarknaden.