ROMANRECENSION. Med romantrilogin om Nancy fick Elsie Johansson ett senkommet men rejält genombrott som författare. Förra romanen, Näckrosträdet från 2004, skildrade uppbrottet från ett långt äktenskap och en spirande längtan efter närhet. En liknande, skuldbemängd längtan återfinns i den nya romanen, Sin ensamma kropp.

Omslaget pryds av ett foto på ett inte helt ungt kvinnoansikte i profil. En skrynklig hand stryker ett rosa läppstift över den halvöppna munnen. Kanhända leder bilden associationerna vilse, som vore detta en spektakulär skildring av en äldre kvinnas sexuella eskapader.

Den som söker erotisk läsning göre sig nu inte besvär.

För även om också jaget i denna inre dialog traktar efter närhet på alla plan, är det just längtan och sökande efter ett ”du” och en ”kropp att värma mig hos” som ställs i fokus.

Fast visst dryftas också frågan om de sexuella känslornas närvaro och frånvaro genom åren.

Fanns där kärlek?
Berättarjaget är den välbeställda änkan, 72-åriga Marie-Louise ”Maliss” Parre.

Året är 2007 och hon lever, som hon säger, i sin ensamma kropp, i en flådig direktörsvilla bland välvalda målningar och dyra kristallglas.

Maken, framgångsrik företagare i åkeribranschen, är död sedan länge. Det var han som en gång anställde och sedan gifte sig med henne. Där blev hon kvar, på firmans kontor och i äktenskapet. Hon var då 17 år, han 37.

På frågan om där någonsin fanns kärlek och ömsesidig sådan ges inget entydigt besked. Men var det knivigt från början, blev det knappast bättre längre fram.

En annan samvaro
I berättelsens nu lever berättaren ett till synes gott pensionärsliv. Ekonomin är god, hon har hälsan och ett socialt nätverk.

Ändå saknas något.

Den samvetsgranskade blicken rör sig ömsom bakåt och ömsom framåt, på jakt efter ett nu att leva i – inte bara överleva – medan sanden i tomglaset sinar. En badrumsrenoverare vid namn Urban Bockberg alias ”Bocken” väcker insikt om möjligheten av en annan tillvaro, en annan samvaro. 

Ett slingrande försvarstal
Den klassresans problematik som präglar författarskapet i stort gör sig påmind även här – i form av skam och skuld, men också genom den dubbla blick med vilken den fattiga uppväxten och det materiellt rika äktenskapet framställs. Jaget rannsakar sig själv; förebrår och lirkar efter uppriktighet.

Romanen blir därmed ett slags slingrande försvarstal.

Till upplägget är det en ganska traditionell levnadsteckning: berättandet skruvar sig runt sin egen axel för att sakta, sakta närma sig den hemlighet som bildar berättelsens nav. Emellanåt fogas kortare barndomsglimtar in, från de förmödrar som tycks gå genom det socialt formade men likväl alldeles specifika liv som är hennes.

Trots en framhållen ömkan för männen som lider av ”sitt hårdhetskrav”, visar de erfarenheter som skildras så nyanserat och inkännande på såväl kvinnlig underordning som klassförtryck och det intima samspelet däremellan.

Medan maken vattnar sorgerna med alkohol, beskriver jaget hur hon efter Olyckan bedövar sig i arbetet som operativ chef och småningom vd.

Tystade tragedier
Men det är först bortåt 200 sidor in i romanen som brännpunkterna nalkas; här ges skildringen av berättelsens nu betydligt djupare klangbottnar.

Ur det förflutna draggas tystade tragedier som sexuella övergrepp, upprepade missfall, barnlöshet och död. Nu tätnar allvaret och de små mystifierande trådar som tidigare bara kittlats med nästlas ut: allt ska fram och fort går det.

Som brukligt är måste tidigare erfarenheter konfronteras för att en möjligen försonande fortsättning ska kunna följa. Om denna förtäljer inte romanen, den nöjer sig med att visa på en möjlig öppning.

Författare: Elsie Johansson.
Roman: Sin ensamma kropp.
Förlag: Albert Bonniers Förlag.

Kristina Hermansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn