Den svenska konjunkturen har tydligt mattats av, och alla ekonomiska bedömare, från finansdepartementet och konjunkturinstitutet till de olika storbankernas prognosavdelningar har skrivit ner tillväxten och räknat upp arbetslösheten för både i år och nästa år.

Finansministern mer än antyder dock nya stora skattesänkningar och nya reformer för totalt 30 miljarder kronor, som ska motverka
konjunkturnedgången och hålla jobb och sysselsättning uppe.

Samtidigt räknar så gott som alla professionella bedömare med att riksbanken kommer att höja räntan, för att dämpa inflationen och hålla nere efterfrågan.

Med andra ord: regeringen planerar att gasa, riksbanken att bromsa. Om någon tycker att det låter irrationellt så är det precis vad det är. Penningpolitiken (=riksbankens räntebeslut) och finanspolitiken riskerar helt enkelt att blockera varandra, med resultatet att ingendera får avsedd effekt.

Därutöver, kan man tillägga, är såväl en räntehöjning som nya stora skattesänkningar irrationaliteter i sig själva.

Med det inflationsmål som gäller, två procent, ska i och för sig räntan höjas – inflationen ligger ju för närvarande på fyra.

Ekonomin är inte överhettad
Men syftet med räntehöjningen är att kyla av överhettningstendenser i ekonomin – och någon sådan överhettning föreligger inte, tvärtom. Den ökande inflationen beror i huvudsak på stigande energi- och matpriser (samt riksbankens egna tidigare räntehöjningar). Det är prisstegringar som i sig själva verkar avkylande, eftersom de minskar det totala konsumtionsutrymmet
och dämpar den allmänna efterfrågan.

Att lägga till ytterligare kostnadsökningar genom höjda räntor för att dämpa en ”för hög” efterfrågan behövs helt enkelt inte. Snarare blir effekten att en redan vikande efterfrågan sjunker ännu mer, det vill säga att sysselsättningen påverkas ytterligare nedåt.

Medan mat- och energipriser kommer att fortsätta att ligga högt – för de ligger utanför det som riksbanken kan påverka med sina ränteförändringar. En räntehöjning skjuter alltså snarare på stagflationen än dämpar inflationen.

Ett argument som hörs i debatten är att räntan måste höjas för att dämpa ”inflationsförväntningarna”, det vill säga att företagen börjar höja sina priser och de anställda kräva högre löner för att med det kompensera sig för den förväntade fortsatta inflationen (och därmed också få den att verkligen inträffa), Men som en alldeles färsk mätning visar så finns inga sådana mekanismer i rörelser – varken priser eller löner visar några tecken att rusa iväg. Sannolikt är det den dämpade konjunkturen, både
internationellt och här hemma, som gör att pris- och lönespiralen inte börjat röra sig. På 1980-talet var den spiralen att avgjort problem, där försöken att kompensera sig för inflationen drev den till nya rekordhöjder.

Men då var det högkonjunktur, och rekordhög sysselsättning: företagen tappade inte försäljning om de höjde sina priser, och de anställda riskerade inte jobben genom för höga löneökningar. I dag är båda de riskerna uppenbara.

Inflationsmålet en spärr mot hemmagjord inflation
Inflationsmålet är satt som spärr mot hemlagad inflation, av den 1980-talssort som lämnade så förskräckande spår efter sig. Men vi kan inte målsätta importerad inflation, än mindre bota den genom räntehöjningar på hemmaplan. Hemlagad inflation är ett tecken på överhettning, men importerad inflation verkar, som sagt, tvärtom avkylande. Och att försöka bota avkylning med ännu mera avkylning är kontraproduktivt.

Nå, men då borde väl skattesänkningar i stället vara rätt medicin?

Nej.

Skattesänkningar är ett för trubbigt och osäkert instrument för att hålla efterfrågan och därmed jobb uppe. Det är på intet sätt självklart att skattesänkningar används för sådan konsumtion som stimulerar jobb i Sverige. De kan användas för att trots stigande bensinpriser hålla uppe biltrafiken, till att amortera bostadslån för att motverka de höjda räntorna, till utlandsresor eller helt enkelt till ett ökat sparande som en buffert inför sämre tider.

Använd överskottet till åtgärder som skapar jobb
Att sänka skatterna i ett läge med ökande arbetslöshet och därmed sjunkande skatteunderlag är dessutom inte helt välbetänkt. Om man därtill vet att vi inom bara några år kommer att möta kraftigt stigande krav på skattefinansierade tjänster inom bland annat äldreomsorg och sjukvård, och stora krav på investeringar för att dämpa utsläppen av växthusgaser, så är det ännu mindre välbetänkt att sänka skatter. Kommuner och landsting, kan det påpekas, har redan svårigheter att klara dagens krav – det blir inte
enklare om några år.

Det klokaste att göra är att använda det överskott, som för tillfället finns i statsfinanserna, på åtgärder som har betydelse just för
klimatomställningen och som samtidigt skapar jobb. Och till att rätta till de brister, som uppstått inom, exempelvis, äldreomsorg och psykiatrivård beroende på att det hittills saknas pengar…

Att sänka skatterna när det på viktiga punkter finns brister i de skattefinansierade tjänster som alla, enligt alla opinionsmätningar, är beredda att betala skatt för är en rejäl tankemiss.

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja