Det lönar sig att blicka tillbaka också när socialdemokratins politik för framtiden ska läggas fast. Man ska inte falla för påståendet att vår tid är alldeles särdeles ny och modern och att de problem och dilemman vi möter är unika eller näst intill. Det är självklart i den meningen att ingen tid är den andra lik. Men de sociala och politiska frågorna är likartade, även om villkoren är annorlunda.

Låt oss ett ögonblick betrakta socialdemokratins situation i mitten på 50-talet. Man noterade en likgiltighet bland väljarna, de stora materiella framstegen har urholkat solidariteten och gjort människorna mer individualistiska, sades det. Hur skulle man nå denna nya medelklass? Det var då Erlander och partiets ledning insåg att medelklassen med sin nyvunna välfärd ändå kände otrygghet.

Medelklassen skulle vinnas för solidariteten genom inkomstbaserade försäkringar och pension som säkerställde familjernas standard också vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom samtidigt som den offentliga sektorns utbyggnad öppnade nya möjligheter för människorna, främst satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur.

Jag-centrerad individualism hotar solidariteten
Man skulle så att säga, inte ha råd att vara osolidarisk. Så byggdes den klassöverskridande välfärdsmodellen upp.
Och hur är det nu, femtio år senare? Också nu är vi bekymrade över en jag-centrerad individualism som är ett hot mot det solidariska samhället. Och också i dag är partiets politiska huvudbry hur man politiskt ska nå medelklassen särskilt i de större städerna.

Ja, naturligtvis är de ekonomiska villkoren helt annorlunda och bättre, livsstilen mer opulent, man äger mer och har en större ekonomisk rörelsefrihet. Det kan i alla händelser tyckas så. Men ändå – för många familjer och ensamstående är marginalerna trots allt små och osäkerheten om den ekonomiska framtiden och de personliga villkoren betydande. Välbetalda unga familjer som har en sammanlagd inkomst på omkring 50 000 kronor eller däröver vet att långvarig arbetslöshet snabbt kan holka ur ekonomin, särskilt om man tvingats köpa hus eller våning för mellan två och tre miljoner.

I själva verket är otrygghetens hot i dag större än tidigare eftersom ekonomin förändras så snabbt. Vi har tillåtit – eller nödgats acceptera, hur man nu ser det – att marknadskrafterna och kapitalet har mycket större makt och räckvidd och att detta tillstånd ökar otryggheten och utsattheten.

Valfrihet slagordet nummer 1 hos de borgerliga och det har påverkat socialdemokraterna
Under trycket av mångårig nyliberal opinionsbildning tycks också socialdemokratin ha kommit att tro att medelklassen framför allt vill ha valfrihet. Det har länge varit slagordet nummer ett hos de borgerliga och det har påverkat socialdemokraterna. Det är denna valfrihetsdogm som ligger bakom bland annat skolpeng, privatiseringar och marknadslösningar på allt fler områden. Men det är intressant att notera att den borgerliga alliansen alls inte vann valet på detta tema. Istället dominerande en social profil. Väl vid makten är det åter-igen valfrihet och marknad som gäller, särskilt i kommunerna. Men det verkar inte populärt.

Visst kan valfrihet vara värdefull om den inte leder till segregation och nya klyftor. Men det är ändå inte, vågar jag påstå, tidens stora sociala utmaning för socialdemokratin. Det är istället hur man i en globaliserad ekonomi så långt som möjligt kan värna tryggheten och stärka människors förmåga att hantera ekonomins ständiga förändringar. Det är också hur man ska förhindra att ekonomins kraft river isär samhället och ökar skillnader och klyftor. Det är inte för att få lite mer valfrihet som en majoritet fortfarande är beredd att betala höga skatter. Vad man vill och kräver är att systemen så långt möjligt ska ge en rimlig trygghet, omsorg och kvalité och att de ska omfatta alla.

Trygghet förutsättning för personlig utveckling och frihet
På 50-talet och senare betonade Erlander att välfärdssystemen skulle ge människorna trygghet; det var denna trygghet som gav förutsättningar för människornas personliga utveckling och frihet. Det var lika viktigt för tjänstemännen som för arbetarna. Ur detta föddes kraven på ökad jämlikhet. Gäller inte detta också i dag?

Carl Tham
Före detta Tysklandsambassadör
Skriv ett e-postbrev till debattredaktören