RECENSION. Nu var det 1976. Hippiedrömmen är sliten. Lika sliten är The Overland Spaceship, bussen som avhoppade medicinstudenten Björn, Västeråskompisen Kommunist-Lasse och några andra hoppar på från Istanbul till Kabul. Men bussen har mjuk afghanmatta, böcker och en vattenpipa. Gratis jointar utlovade. En röd livmoder.

Och Björn är ingen hippie, hur mycket han än röker på. Han är en historiebesatt Ernst Jünger-wannabe.

På flykt från tomheten därhemma, som alla orientfarare. Och lika fast i sig själv, men inte alls hopplös: hans utbrytningsförsök, via Orienten och förälskelsen i argentiska Esperanza, är ärliga och rörande, fast de skiter sig.

Rymdbuss
I början stör det en smula att alla på rymdbussen, från den aristokratiske britten till den gamle afghanen, talar med samma röst som Björn. Verserad, snabb i repliken, drastisk i uttrycket, men alltid mycket, mycket mån om sin bildning:

”– Va fan är det med dig?"

Krimkriget ägde rum på 1850-talet. Ovan att umgås med människor?”

Men efterhand accepterar man både monologen och bildningsfixeringen. Och tänker att vetandet är en nalle att krama för ett 20-årigt barn, vars resa på jakt efter hjärtats hem leder till nya besvikelser, men inte hem, för här – anar man – finns inget riktigt hem. Inte ens i Västerås, där Björn förstås hamnar i epilogen.

Kul på vägen
Och man har kul på resan, med Anatoliens, Irans och Afghanistans växlande landskap, med rivaliteter, nojor och myterier.

Det beror mycket på Cederbergs stil, vars spänst de flesta svenska författare borde avundas honom. Och den gamla mercabussen – den avkläs lager för lager sin last av sökare, agenter, droger och vapen, och står till slut, precis som passagerarnas jakt efter mening – alldeles tom.

Författare: Björn Cederberg.
Bok: The Overland Spaceship.
Förlag: Mormor.

Sören Häggqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn