Att forma dissidenter

KRÖNIKA. Det diskuterades inte ens på LO-kongressen att kulturen blivit petad från kärnverksamheten. Utan så är det bara.

Styrelsens föredragande motiverade omprioriteringen med att samtliga på kansliet är så fantastiskt kulturintresserade att om de fick kulturfrågorna på sitt bord, skulle de inte ägna sig åt annat. Övrigt skulle bli lidande!

Vilket ändå väcker frågan: vad händer nu, givet att kulturen fortfarande är så viktig som många säger?

Man kan ta kulturstipendiet som modell. I stället för att uppmuntra en handfull förtjänta kulturutövare, riktades alla pengarna och hela uppmärksamheten mot en person, David Ericsson.

Ett utmärkt val, eftersom han som få andra, nånsin, representerar en sorts intellektuell som fortsätter verka på arbetarklassens villkor, ur de arbetandes perspektiv.

Kultur bör vara perifer
David jobbar från sidan, och det kanske är så det ska vara. Kulturen bör vara perifer, kan man hävda med ett resonemang från den franska tänkaren Julia Kristeva, eftersom dess främsta uppgift är att ge röst åt det som hamnat vid sidan om.

Modellen för en intellektuell utgörs för Kristeva, uppväxt i kommunismens Bulgarien, av den politiske dissidenten.

Så frågan står ledig: hur ska arbetarrörelsen omhulda sina intellektuella och odla fram effektiva dissidenter innanför det stränga, allt ojämlikare postkapitalistiska samhälle som vi lever och (de som har tur) verkar i?

Samverkan behövs
Det räcker inte med stipendier. Och decentraliseringen som det innebär att lassa över hela ansvaret på de enskilda förbunden kan bara upptäcka och premiera sånt som redan finns, knappast skapa nya möjligheter.

Det behövs nån form av samverkan som kan utveckla nya förmågor, nya tankar, nya tekniska möjligheter.