LITTERATUR. De flotta grillarna har släckts för dagen, och vinkartongerna är tömda. Det är tyst. Det är ödsligt bland raderna av vinkelräta villor. Mörkret har sänkt sig över den massiva idyllen, denna symbol för framgång och växande välstånd.

Här bor medelklassen. Här härskar homogeniteten. Inget får avvika. Här råder ordning, och här skyltas ohämmat med framgång. De materiella attributen har fått ersätta andra värden.

Men vad händer bakom de pyntade fönstrena, vad finns det för mörka hemligheter under de pedantiska hemmens polerade yta?

Vad viskar den mörka natten där de strävsamma paren ligger och hör hur amorteringarna i takt med hjärtat tickar allt snabbare på banken? Allt som syns – allt som andra lägger märke till – kostar, och kostar mycket. Två feta löner räcker inte alltid till.

Men själen är dränerad. Konsumtionen, en hysteriskt förblindad pryljakt, har fått bli det nya livsinnehållet. Inga drömmar lever längre, inga andra visioner än de som går att köpa för pengar finns kvar.

Medelklassen på väg in
Denna avhumaniserade nya medelklass är på väg in i litteraturen. Det heter ofta att medelklassen lyser med sin frånvaro i moderna romaner. Men nästan varenda svensk deckare handlar om just dem – advokater och poliser, läkare och domare, journalister och präster.

Nu är det dock deras inre liv som ska skildras.

Helena von Zweigbergk beskriver i Ur vulkanens mun hur ett äktenskap, under en semestervecka på Sicilien, håller på att brytas ner, kollapsa under vardagens tyngd och småsinta motsättningar.

Livet som projekt
Konflikten mellan Mats och Anna är romanens centrum, men det krävs ingen djupare analys för att inse att det är två människor som förvandlat sina liv till affärsmässiga projekt; tragiskt nog till två av varandra oberoende livsprojekt.

En krävande, infantil egoism styr dem. Författarens avsikt har varit att gestalta ett uppslitande relationsdrama.

Men ur undertexten stiger en unken stank. Där rör sig två medelålders människor som inte kan prata med varandra. De ligger inte med varandra. Det enda de delar är amorteringarna – och barnen som alltid kommer i kläm. Det är två människor som lever ett liv nära nihilismens bedövande tomhet.

Ständig självförnedring
Tyvärr har Helena von Zweigbergks litterära förmåga inte räckt till att fånga eller tydliggöra denna själsliga och existentiella stumhet. Frånvaron, den skrämmande andefattigdomen, förblir oskildrad men finns där ständigt som en bitter bismak av deras ständiga självförnedring.

Trots ett lättare anslag når pseudonymen Hans Koppel avsevärt djupare ner i detta medelklassens Inferno. Boken heter Vi i villa och består av korta, ofta belysande episoder från villalivets vardag.

Det är satiriskt skruvat, stilsäkert och skarpögt. Här skildras klaustrofobin och statuskonkurrensen, tristessen och tomheten, den urgröpta privatmoralen och konsumtionshysterin. Det är en avskalad berättelse om en mans stillsamma sammanbrott. Ledan, meningslösheten och konformismens bryter ner huvudpersonen Anders.

Omoral som hobby
Den enda flyktvägen från den kvävande och krävande normaliteten, det enda bedövnings- eller botemedlet de har fantasi nog att ta till, tycks vara otrohet. Det är ett återkommande tema i alla skildringar av medelklasstillvaron.

Omoral som hobby, svekfullhet som krydda i tillvaron. Ytterst handlar tydligen villalivets vardag om prylar, ytlig status och omedelbar behovstillfredsställelse. Det är som hämtat direkt ur Aldous Huxleys Du sköna nya värld.

Roman: Vi i villa.
Författare: Hans Koppel (pseud.).
Förlag: Albert Bonniers Förlag.

Roman: Ur vulkanens mun.
Författare: Helena von Zweigbergk.
Förlag: Norstedts.

Crister Enander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn