Den borgerliga politiken har bråttom med att förändra förutsättningarna för vår välfärd och trygghet. Fyra år går snabbt i jämförelse med de samlade ansträngningar nuvarande regeringspartier har gjort de senaste 40–50 åren för att bromsa reformer och trygghetslösningar för arbetare i Sverige. Här gäller det som sagt att smida medan järnet är varmt.

Det är lätt, särskilt  om man ser det internationellt, att förstå sambandet mellan ”mjuka ryggar” och avsaknad av trygghetssystem vid arbetslöshet och sjukdom.

På den gamla goda tiden där Högerpartiet öppet slogs mot reformarbetet var det inte självklart att en arbetare kunde vara hemma på grund av sjukdom eller arbetslöshet och samtidigt försörja sin familj eller behålla sin bostad.

Går snabbt
Men nu går det undan. Raskt har A-kassan blivit sämre och kostsam, särskilt för dem som mest behöver den.

Sjukförsäkringen har förändrats till ett embryo av det försäkringsskydd den var avsedd att vara. Sjukskrivningstid skall bli statisk, oavsett ålder, yrke eller kön. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar luckras upp och öppnar för tidig uppsägning på grund av sjukdom. 

Nya regler skall snabbt förvandla sjukpensionärer och alla med arbetsskador till en ny tänkbar arbetssökande grupp. Vem anställer, till vilken lön?

Försämringar
Samtidigt som trygghetsförsäkringarna förändras till det sämre, pågår en omfattande nedrustning av arbetsmiljön. Arbetslivsinstitutet lades ner och Arbetsmiljöverket har fått kraftigt neddragna resurser för sin tillsyn på farliga arbetsplatser.

Det är lätt att förstå att regeringen har en helt annan syn på samhällsnyttan och den allmänna välfärden än vad vi andra dödliga har.

Kanske finns det ändå en röd tråd i regeringens snabba förändringsarbete och en tanke som politiskt ligger långt ut på högerkanten. Kampen mot allmän välfärd går vidare.

Björn Axelsson