Kultur-Mats: Några veckor före Augustpriset frågade Susanna Alakoski mig på en krog i Göteborg om min bakgrund. Vilka är dina rötter, sociologiskt och geografiskt?

David Ericsson: Man har ju många rötter. Geografiskt är enklast: först höghus i Farsta söder om Stockholm sedan i sjuårsåldern radhus i Sätra, också söder om Stockholm.

Sociologiskt är värre. Min pappa jobbade på Tidningarnas Telegrambyrå och senare på Svenska Dagbladet som teleredaktör. ”Fyrtio förlorade år inom dagspressen”, som han säger. Mamma jobbade på kontor, blev hemmafru och jobbade på bank när de skildes sig när jag var i trettonårsåldern.

En ganska borgerlig bakgrund utåt sett. Fast grannarna i radhuslängan påstod att vi odlade grönsaker i vardagsrummet och jag tycker att familjen var ungefär som i filmen ”Tillsammans” med ett oändligt antal trubadurer och konstnärer som vandrade ut och in.

Längre tillbaka var min far oäkta son till en syrisk officer i franska armén och ett resultat av farmors eskapader i Paris. Det blev inte så populärt när hon kom hem till Enköping och pappa är till viss del uppvuxen på barnhem.

Han var med i den så kallade Metamorfosgruppen på femtiotalet. Ett gäng poeter där bland andra Birgitta Stenberg och Palle Andersson ingick. Så man kan säga att jag fått skrivandet och lyssnandet på poesi och musik med mig från barnsben.

Min mamma är läkardotter och den arabiska delen av släkten på pappas sida håller jag på och utreder. Den har visat sig vara större och mäktigare än jag först trodde.

Vad krävs för att bli en författare som uppmärksammas av både läsare och kritiker och hur kommer det sig att du lyckats?

Jag tror inte att man bestämmer sig för att lyckas, i den mån jag har gjort det. Man skriver den text som man måste skriva helt enkelt. Vad man däremot ska vara beredd på är att ta en risk. Att folk kan skratta åt en och sådär. Och att alltihop kan haverera trots den tid man avsätter.

Nånstans måste man nog också älska läsaren, eller åtminstone själva berättelsen. Litterärt skrivande är en mäktig form av kommunikation när det fungerar. Riktigt mångbottnat kan det också bli. Och ett äventyr att hålla på med!
    
Förutom lusten att berätta, vad är det som driver dig i ditt skrivande? Vad är det du vill uppnå och kanske rent av ständigt strävar efter?
     
En vacker och förhoppningsvis i någon mening en lärorik historia. Men framför allt nå det vackra. Inte nödvändigtvis i fysisk skönhet, men att det finns någonting extra där hela tiden. Kanske det som finns hos det lilla barnet men som också dröjer sig kvar hos oss. Jag anser att det mesta ändå strävar efter något slags balans. Det sjukliga, som i deckare, är inte kung. Däremot är nog det mesta i tillvaron ganska förvirrat men det är ju ingen nackdel när man skriver böcker!
   
Ett oundvikligt och möjligen ovälkommet ämne är det om alter ego. Din huvudperson Jack, som vi båda är överens om lever ett minst sagt turbulent liv, hur nära eller hur långt ifrån befinner sig han från sin upphovsman?

Jag vet att författare kan bli förbannade över den typen av frågor men jag tycker att de är högst relevanta. Den som frågar det måste också i någon mening tagit min huvudperson på allvar.

Jack är nog jag till viss del, men kanske på ett lite oväntat sätt. Han agerar ju egentligen inte så mycket för egen maskin. Som jag ser honom är han i mycket en observatör som storögt ser på omgivningen och i och för sig hamnar på arslet i alla möjliga och omöjliga situationer. Han är liksom en spegel på skeendet. Man ser det genom hans ögon. Så, ja, vi är nog rätt lika.

Som en motpol till den, naturligt nog, grabbiga miljön finns dina komplexa kvinnoporträtt. Hur har du tillskansat dig förmågan att gestalta det icke-maskulina?

Det har jag faktiskt ingen aning om, nyfikenhet? Men jag kan stundtals se mig själv i den unga kvinnan Lea i böckerna Redlight och Taxfree. Jag tycker faktiskt att jag kan berömma mig av att också ha en kvinnlig sida. Om man ska prata om vad som behövs för att bli författare så tror jag just på detta att ha både något manlig och något kvinnligt i sig, se på Birgitta Stenberg.

Ove Allansson har jag kallat sjömannens skyddshelgon. Har du samma betydelse för landets truckers och vilka är de största problemen för denna yrkeskår?

Det är ju både något positivt och en risk att bli ”hovpoet” åt Transport. Men jag är förstås lite stolt över att vara ´profet i eget land´. Det är inte alla som lyckas med det.

Att jämföra sig med Ove Allansson som inspirerat till nya lagar är nog lite förmätet. Men vid en lunch med Göran Persson lovade han att göra en Lex David efter att ha läst en artikel i DN om att utländska chaufförer slapp böter för brott i Sverige. Men jag såg tyvärr aldrig till den.

Vilka som är de största problemen inom chaufförsyrket är väl ungefär precis allting. Allt som finns i övriga samhället finns här, fast möjligen lite mer koncentrerat.

Men det är en rovdriften på människor som är mest utmärkande. Det finns ju egentligen inte några reglerade arbetstider. Alla jobbar över mer eller mindre lagligt och många har inte en aning om när de är hemma i veckorna. Allt för att få upp den usla lönen.

Hela arbetarproblematiken med tillgång och efterfrågan finns där. Fast vi konkurerar med hela jorden i princip eftersom transporter är internationella. I skatteproblematiken hamnar vi också snett eftersom både diesel och löneskatter är lägre i andra länder.

Vi är som jordgubbarna på ön Möja i Stockholms skärgård: vi har hela världen emot oss. Sol, regn och insekter. Ändå kan jag säga att jag på sätt och vis  älskar det där yrket, åtminstone stundtals.
  
Vet du vilka som är dina läsare och vilka är de vanligaste kommentarerna du får från dem?

Jag vet inte så mycket om dom mer än att dom finns. Då och då får jag brev eller mail; alltid uppskattande, faktiskt. Dom kan komma från läkare som inte haft en aning om att världen ser ut så som jag beskriver eller fr&ar
ing;n gymnasieelever som läser böckerna i svenskan. Eller från tjejer som kör tradare och känner igen sig och från alla möjliga chaufförer.

Det roligaste som hänt var när en långtradare låg bakom min lastbil på motorvägen och blinkade frenetiskt med fjärrljusen.
”Jaha”, tänkte jag. ”Nu har man väl tappat ett hjul eller också är det ett hjullager som gått varmt”.

Men när jag stannade visade det sig att han hade känt igen min lastbil från tidningsreportage och ville köpa en bok! Och mina böcker nytrycks ju och säljs överallt, vilket jag är väldigt glad över.
  
Du är fortfarande verksam som långtradarchaffis. Beror det på ekonomi, en vilja att inte släppa kontakten med knegarlivet eller på att du har många vänner längs vägarna?

Jag har väl ändå på något sätt valt. Jag var över trettio innan jag började skriva och har gjort det på lite drygt halvtid sedan dess och numer nästan på heltid.

Jag har inget riktigt svar på frågan. Det blir som det blir. Jag både älskar och hatar att köra, som jag antytt. Men skrivandet är något heligt för mig. Även alla de reportage och krönikor jag håller på med. Varje grej ska bli bättre än den föregående, ingenting får någonsin bli skrivet med vänster hand (jag är högerhänt!). Därför tror jag att jag behöver ventilen att köra. Att bara ägna mig åt praktiska saker som jag kan sen decennier tillbaka.

Även om det kan vara svårt så försöker jag också skilja skrivjobbet från körandet. Jag pratar sällan böcker med polarna längs vägen och jag lyssnar inte ens på de ljudböcker jag brukar propagera så mycket för, när jag kör. Hellre då på country (som jag annars avskyr).

Men som sagt, jag kan inte reda ut det där riktigt ens för mig själv men jag är glad så länge det funkar!

Du skriver regelbundet krönikor i fackföreningspress, främst Transportarbetaren. På vilket sätt kompletterar dessa dina skönlitterära böcker?

Krönikor är underbara på så sätt att man skriver litterärt i en tidning där det annars bara är nyheter. Det är en stor utmaning att få till det och så viktigt att sprida ett dagaktuellt litterärt tänkandet till folk som kanske inte läser så mycket annars.

Vilka favoriter, eventuellt förebilder, har du som samhällsskildrare?

Samhällsskildrare är väl på sätt och vis alla som skriver en vettig roman. Ivar Lo är ju självskriven. Jag sträckläste Bara en mor när jag var sexton år. En nyfunnen flickvän blev vansinnig på mig då vi skulle bada hemma hos henne när föräldrarna var borta och jag fortsatte läsa i badet.

Günther Wallraff väckte mig också tidigt. Det var mycket hemskt han skildrade men det var också spännande arbetslivsskildringar inbakade i böckerna. Vägen till Klockrike betydde också mycket. Jag tyckte namnet var så vackert att jag var tvungen att lifta ner och titta på hålan, vilket väl kan sägas vara en besvikelse. Men jag levde luffarliv i många år, kanske med lite inspiration av den boken.

Birgitta Stenbergs böcker har också betytt mycket fast det var väl lite mer retro eftersom jag läste dem efter mitt luffande i Europa. De blev en bekräftelse med ett underbart flyt i språket.

Ju mer man tänker efter desto fler författare kommer man på; Jan Fogelbäck, Inger Alfvén, Stig Dagerman

Med tanke på att du ingår i gruppen Kämpande litteratur som bildats under arbetarrörelsens årliga bokseminarium på Brunnsvik: Vad anser du om rådande kulturpolitik?

Än har väl inte så mycket hänt annat än att anslagen till teatrar står still eller minskar något trots inflationen.

Men det är som om se ett oväder närma sig där man aviserar att man till exempel vill dra in författarnas stipendier. Trots att de kommer från författarnas egna pengar genom utlåningen på biblioteken. Alltså på samma sätt som man stjäl a – kassan som ju redan är betald via arbetsgivaravgiften och nu får betalas en gång till.

Kultur betyder ”odling” på latin, tror jag. Men för mig betyder det ”nya tankar”. Man provar idéer i ett klimat där de både kan antas och förkastas utan att det skadar någon. I teorin, så att säga, ställer man upp olika scenarier och gestaltar problem och livsöden.
Men någonstans tar det här tid och tid är som bekant pengar. Man måste leva medan man jobbar intellektuellt. Den stora frågan blir till slut: har vi råd med nya tankar, med några som vågar experimentera och ta risker?

Risker tar man nämligen med varje ny konstnärlig produkt. Strindberg sa något om att man hänger ut sitt hjärta på en krok. I det läget kan inte allt löna sig, allt kan inte vara mainstream och ha gjorts hundra gånger tidigare.

Dessutom anser jag att alla pengar i samhället cirkulerar, så vad är det för kostnader politiker gärna talar om? Alla utgifter är ju samtidigt någons inkomster och blir till ren vinst; ifall samhället utvecklas!

Läs också: Avsikters hemsida

Kultur-Mats
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn