/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/s_gardenfors_2408.jpg
 

SERIE. Serietecknaren Simon Gärdenfors figurer saknar vassa kanter, de är runda, söta som mjukdjur, som vore de hämtade från en barnbok. När de sniffar kokain från toalettlock och spänner på tonårsflickor uppstår en effektiv kontrast mellan sött och salt som funnits länge i serievärlden.

Underground-legendarer som Robert Crumb tecknade redan på 60-talet Musse och Mimmi Pigg när de hade sex och även Arne Anka, Rocky och den svenska skönlitterära boken "Amberville", där mjukdjur glatt skjuter skallen av varandra, hämtar näring från blandningen av fint och fult.

Trots att greppet är gammalt fungerar det i Gärdenfors nya album. Han ger sig ut på en resa i Sverige med fasta regler: han får inte stanna mer än två nätter på varje plats, och under de 120 dagarna får han inte besöka sin egen lägenhet.

Tyvärr har han till stor del valt att besöka den svenska serieeliten, vilket ger "Simons 120 dagar" en lite unken känsla. Mer främlingar, större risker, hade lyft albumet.

Simons Gärdenfors fungerar bättre i kort format, i utdrag eller enstaka strippar, över hela album blir det monont, främst på grund av att han nästan enbart använder närbilder. Efter cirka100 sidor – tror jag, boken är liksom Lars Noréns dagbok opaginerad – ger de monotona närbilderna känslan av svensk tevesåpa.

Serier: Simons 120 dagar.
Författare: Simon Gärdenfors.
Förlag: Galago.

Andreas Palmaer
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn