Vedin skapar poetiska kollisioner

Maria Vedin. Foto: Leif Öberg

GRUNDKURS. Maria Vedin är född 1956 och bor i Luleå, där hon tillsammans med författarkollegan Peo Rask driver förlaget Black Island Books och litteraturtidskriften Komma. Hon har också varit lärare på skrivarkurser och är filosofie doktor i lingvistik. Sedan debuten 1993, med En grupp av ögonblick, har hon gett ut sju diktsamlingar. Senaste boken Ge mig diesel kom förra året. För den fick hon Albert Bonniers pris 2007.

Folk brukar påstå – jag har själv gjort det många gånger – att ”det finns lika många versioner av en dikt som det finns läsare”. Men stämmer det verkligen?

Det som gör en dikt så spännande över tid är ju tvärtom att den förblir ett och samma rum, ett rum där nya läsare kliver in och kliver in och kliver in.

Kanske lägger olika läsare märke till olika saker men stark dikt är inte mångtydig, som jag också ofta felaktigt påstått. Stark dikt är lika entydig som en byggnad. Den har golv, väggar, tak, ljusinsläpp och ventilation som vilket hus som helst.

Stadigt som i kyrkan står man där i dikten.

Inte farligt
Samtidigt – om du står i dikten på sidan 13 i Maria Vedins bok Ge mig diesel – rör du dig mot den oundvikliga kollisionen mellan ditt liv och döden som inte tillhör någon. Det är inte farligt och väldigt enkelt:

”Mycket längre fram
möts den vibration du lever i
och den som lika länge färdats mot dig
av denna kollision slår den släta lugna ytan ut”.

”Mycket längre fram” kan vara en sekund eller ett ljusår. Kolliderar gör man ju förresten jämt. Allt vi är och gör betingas av bärande kollisioner mellan liv och död, kropp och teknik, jord och rymd. Om inte, skulle vi inte finnas. I ge mig diesel får dessa kollisioner plats.

Saker vi alla skulle säga
Att göra ett rum där kollisioner får plats är ett storverk. Maria Vedins dikt tar ett nytt kliv här. En viktig poet har hon varit länge men Ge mig diesel gör henne unik.

Samtidigt formulerar hon saker vi alla skulle säga om vi bara visste hur. Dikten om vad som finns mycket längre fram, fortsätter:

”det där döda spåret som leder ut i rymden
ekar ändå här på jorden
som en satellit i bana, samma strålning
trots denna vetskap rör sig jaget framåt
i sin perfekta sinuskurva
jag valde aldrig detta”

Nej. Få av oss valde någonsin något. Vi valde inte att födas, att leva är inte ett val utan en drift och ingen av oss väljer bort kollisionen mycket längre fram, kollisionen där den släta lugna ytan slår ut; det skulle kunna kallas tröstlöst men Maria Vedins dikt tröstar tack vare sitt oemotsägliga lugn.

Den här poesin muckar man inte med. Man håller käft och vilar pannan mot den svala stenen.

Maria Küchen
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn