NATIONALEKONOMI. Den bärande tanken i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen är att stora, omvälvande förändringar blir möjliga först när samhällen och människor förlorat fotfästet genom ett krig, en naturkatastrof eller en militärkupp. Sådana chocker löser upp våra naturliga försvarsmekanismer och de mörka krafter som i lönndom förberett ett systemskifte kan slå till.

Hon börjar sin historia med Indonesiens militärkupp 1965 och fortsätter via Pinochetjuntan 1973, 1980-talets nyliberala revolution i Storbritannien under Margaret Thatcher till privatiseringarna och utförsäljningarna i Irak efter USA:s invasion.

Bakom alla dessa systemskiften ser hon ständigt en och samma ekonom, Milton Friedman, och hans följeslagare från Chicagouniversitetet, the Chicago Boys.

Men Klein begår ett allvarligt misstag, visar Johan Norberg i sin del av Allt om Naomi Kleins nakenchock: Hon likställer Friedmans extremliberala hållning med de nykonservativa runt George W Bush.

Medan Friedman ville att staten skulle begränsa sig till några få makroekonomiska variabler à la nattväktarstat, som penningmängd och räntenivåer, använder de nykonservativa krafterna staten för att lägga beslag på allt mer av samhällets gemensamma tillgångar.

Närmare verkligheten
Att Klein har fel när hon gör den nyliberale Friedman ansvarig för brott begångna av militärdiktatorer, nyliberala härskare och maktgalna kleptokrater, innebär dock inte att hon nödvändigtvis har fel när hon menar att det behövs starka chocker för att förändra samhällen i grunden.

Här är hon nog mer realist än Johan Norberg som säger att ”den statsinterventionistiska modellen” i Latinamerika – han menar en mer ingripande keynesiansk politik, där man skyddade den inhemska industrin mot utländsk konkurrens – begick självmord.

Men var det inte så att den modellens död föregicks av ett antal militärdiktaturer och en skuldkrischock, vilka tillsammans öppnade kontinenten för den nyliberala politiken?

Här ligger Kleins beskrivning närmare verkligheten än Norbergs, särskilt som han vill få oss att tro (jo faktiskt, sid 67) att Pinochets militärkupp i Chile i själva verket skedde på parlamentets begäran.

Varför sker förändringar?
Finns det då någon bättre tolkning av hur förändringar av den omfattning Klein skildrar kommer till stånd?

Milton Friedman svarade själv på frågan i sin Nobelprisföreläsning 1976 när han skulle förklara den ekonomiska teorins ”drastiska omvandling”, det vill säga nyliberalismens genomslag efter decennier av keynesianism. Det behövdes ingen ”ideologisk krigföring”, sade Friedman, utan övergången kom som ett svar på faktiska händelser. Eftersom ekonomin gått i stå, kom ”den nakna erfarenheten” att ge nyliberalismen segern.

Tre modeller
Vi har alltså tre olika förklaringsmodeller till omvälvande förändringar av ekonomisk politik: Norbergs bild att olämplig politik självdör, Friedmans påstående att verkligheten korar vinnarna, och Kleins variant där ideologiskt väl förberedda aktörer griper det tillfälle som skapats av en ekonomisk, militär, politisk eller naturlig chock.

Här har nog Klein mer rätt än fel, även om hon inte lyckas förklara hur en nyliberal ideologi, som förordar en liten roll för staten, så enkelt lät sig förenas med gigantiska utgifter och dithörande underskott, så långt ifrån nattväktarstaten man kan komma.

Om inte svaret är så enkelt som att den nyliberala ideologin passar väl för att rättfärdiga den omfördelning av makt, inflytande och egendom som låg i 1980-talets anti-keynesianska kontrarevolution.

Missar de aktuella problemen
Ändå finns en allvarlig svaghet hos Kleins katastrofteori.

Hennes syn är enögd, hon vill inte se att chocker faktiskt också rymmer möjligheten till någonting gott.

Så byggdes efterkrigstidens förnuftiga världsordning på en närmast bedövande rad katastrofer: två världskrig, ekonomiska depressioner, finansiella sammanbrott, politisk extremism, kommunism och fascism, och aldrig tidigare sedda brott mot mänskligheten.

Period av utjämning
Efter de chockerna fick vi en osedvanlig och oväntat lång period av social utjämning, politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt, av ekonomihistoriker kallad ”det gyllene kvartsseklet”.

Den ordningen skapades inte av sig själv, den växte fram ur insikten att kapitalismen som system var hotat om inte en vettigare politik kunde föras, en kompromiss mellan sociala, ekonomiska och politiska intressen.

Klein bryr sig heller inte om den verkliga tiotusenkronorsfrågan, och Johan Norberg än mindre: kan chocker leda till något gott?

Det är här Kleins verkliga brist finns, hon har ingenting att säga om hur dagens ödesfrågor kan hanteras. Varifrån ska det krismedvetande som behövs för att lösa miljökrisen komma?

Debattbok: Nakenchock. Allt om Kejsarinnans nya kläder.
Författare: Johan Norberg och Boris Benulic.
Förlag: Voltaire.

Läs också: recensionen "40 år med nyliberalism" den 23/11 2007
Läs också: artikeln "Frihet mer än bara från skatter" den 18/12 2007
Läs också: intervjun "Debattören är jämlikhetens apostel" den 25/1 2008
Läs också: referatet "Många tankade hopp hos Klein" den 4/6 2008

Kenneth Hermele
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn