Det är 1957 och Indiana Jones, snart i pensionsåldern, överlever nätt och jämt en atombombssmäll i Nevadaöknen genom att fiffigt gömma sig i ett kylskåp.

Det märks att Steven Spielberg med flera tänkt till så det knakar i den fjärde filmen om denne äventyrlige arkeolog och hans bekymmer med sina skumma konkurrenter i branschen.

Men jag förundras mest över tidens gång, över att en uppföljare kan vara hur närgången som helst mot originalet och ändå kännas allt mer som en främmande galax.

Reser med ungdomsligister
I den nya filmen sympatiserar Indiana Jones med Eisenhower (”I like Ike”) men blir ändå av med universitetsjobbet i kommunisthetsens USA. I stället ger han sig av till Peru för att leta efter gamla prylar. Med sig har han en ungdomsligist som ser ut som Marlon Brando i femtiotalsfilmen Vild ungdom (Shia LaBeouf).

Von Dänikens teorier om oväntade besök från yttre rymden är en tydlig influens i förvecklingarna, kan man säga.

Vart tog flamsandet vägen?
Fast skojfriskheten har blivit baktung, trots den uppenbara föresatsen om att återskapa originalets lätthet. Harrison Ford själv ser lite stirrigare ut, dock utan att han får bli gubbtjyv på riktigt.

Vart tog det glada flamsandet vägen? Det var ju lekfullheten som var själva poängen under det annars så dystert börsvalpsfrossiga decennieskiftet mellan 1970- och 1980-tal.

Första filmen charmerande
När den första Indiana Jones-filmen hade premiär 1981 fanns det fortfarande en skiljelinje mellan högt och lågt när det gällde kultur.

Fortfarande var det ett gupp mellan de fina filmerna och dom där som ansågs som underhållning.

Fortfarande kändes det fascinerande att någon som Spielberg kunde övervinna sådana hinder genom att tänka ut så mycket kul för att roa sin publik.

Som om han var förälskad i idén att ge oss något mycket finare än vad vi väntade oss. Det var mycket charmerande.

Många uppföljare
Andra filmskrönor under det tidiga 1980-talet följde upp den liksom fluffiga eskapismen; Kathleen Turner i Den vilda jakten på stenen, Tillbaka till framtiden-filmerna och så fortsättningen på Stjärnornas krig.

Numera är lekfullhet närmast ett obligatorium, ett påbud från ovan, och på blodigaste allvar på bio, i teveserier och i dokusåpor.
Ingen slipper undan.

Actionfilmer ska innehålla absolut roliga repliker och är oftast mekaniskt tillskurna, som om dataspelsformatet styr dramaturgin även på bio.

Spielberg om någon borde kunna bryta sig ur den tvångströjan. Men tydligen kan inte ens han alltid undfly uppföljarnas ritualiserade tristess. Ibland surfar man på tidens våg, ibland sjunker man i den.

Fast kanske är det mest en lättnad att det inte går att återuppliva ett år som 1981 hur lätt som helst.

Anne Hedén  
Filmkritiker
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören