Har läst ledarartikeln ”Organisera eller dö” av Martin Lindblom (LO-Tidningen nummer 16) och är inte till fullo överens med honom när han skriver ”Medlemstappet beror till stor del på alliansens antifackliga politik.

Kraftigt höjda egenavgifter i a-kassan och borttagen avdragsrätt för fackavgiften har lett till att många av ekonomisks skäl har gått ur.”

Det är alldeles för lätt att skylla medlemstappet på alliansens antifackliga politik, för, hade man väntat sig något annat?

Misslyckad marknadsföring
Enligt min mening har facket misslyckats med ”marknadsföringen och anpassningen” till den nya tiden – det är andra värderingar, behov, prioriteringar och krav hos befolkningen nu än det var när de fackliga pionjärerna fanns.

Inom HRF:s förhandlingsområde finns det över 100.000 sysselsattta, av dem är bara 35 á 40 procent medlemmar i HRF. År 1999/2000 hade HRF 61 219 medlemmar , i dag (08-04-31) har antalet sjunkit till 42.875, detta beror ej på ”alliansens antifackliga politik”, detta beror på att HRF har misskött sig.

En fråga om förtroende
Medlemstappet och svårigheter att värva nya medlemmar har mycket med förtroende att göra, och förtroendet för HRF blir lågt när arbetsgivarna bryter mot kollektivavtalet utan att förbundet agerar i frågan trots vetskap om det.

Skandalen med festandet på Blaxta gård har också skadat förtroendet och det är inte den enda händelsen i den vägen. För några år sedan åkte några förbunds­anställda en vecka till Almuñecar i södra Spanien på medlemmarnas bekostnad.

Den gången var det en ”studieresa”.

Ildefonso Escriche