Gatan – ett danspalats för alla

Gatudansen flyttar allt mer in i kulturens finrum. Foto: André Golias.

Redan i entrén möts man av dans. Delar av den unga publiken spontandansar till dj:ns improvisationer, några kan nästan inte slita sig in till själva föreställningen.

I salongen blandas en ung streetpublik med Dansens Hus stampublik som ovant skruvar på sig vid spontanapplåder och bussvisslingar.

Här sitter kulturcheferna sida vid sida med Alvaro Aguilera och Fredrik ”Benke” Rydman från svenska streetkompaniet Bounce. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull.

Bounce först ut
I takt med att streetdansen vuxit sig allt mer populär i Sverige har gatudansen börjat få tillträde till de kulturella finrummen.

Bounce var först ut och har de senaste åren dansat för utsålda hus med sin föreställning Gökboet.

För andra året i rad samarbetar Dansens Hus med den svenska producentföreningen Streetstar.

Förra året bjöd de in till French connection, med franska streetdansare. I år är temat ”urban” – staden.

Festivalen bjuder, förutom föreställningar med bland annat legendariska franska streetgruppen Black Blanc Beur (Svart, vit, arab), också på workshops och”battles” – danstävlingar.

Stort utbud
Nytt för i år är ett ambitiöst utbud av filmer som ger perspektiv på den urbana hiphopens mångkulturella rötter.

Just filmerna är intressanta för den som söker förklaringen till varför streetdansens lockar så många unga idag. Inte bara ungdomar heller för den delen.

Undertecknad går själv sedan ett par år och dansar streetdans tillsammans med ett gäng andra 30-plussare (jo, det finns en särskild klass för oss äldre). De flesta av oss saknar all form av koordinationsförmåga, är oförmögna att ta koreografi och ser hopplöst töntiga ut – men älskar varje sekund av det.

Frågan är om vi älskar det av samma skäl som de som uppfann dansen för drygt 30 år sedan.

Hiphopens födelse
Den första filmen som visas på Urban Connection, ”From Mambo to Hip hop – A south Bronx Story”,  skildrar hiphopens födelse i 70-talets New York. På 40-talet blomstrade mambon i South Bronx slitna kvarter. Nästa generation valde rap som ventil.

Musiken och dansen blev vägen ur gäng­kulturens nedåtgående vålsspiral. Vid ett till­fälle samlades de svarta gängledarna för ett fredsmöte i ett försök att få stopp på våldet – ”de vita vill att vi ska ta kål på varandra.”

Istället för att slåss började man att dansa.

Övergivna byggnader förvandlades till ”community rooms” där man dansade i dagar – ”det var hip hop eller revolution,” som någon uttrycker det.

(En annan film som visas heter just ”Hip Hop Revolution”. Där får vi möta Sydafrikas hiphopkultur, som började hos ungdomarna i den segregerade stadsdelen Cape Flats på 80-talet.

Dans och kamp
Sydafrika var då mitt uppe i kampen mot apartheid och den amerikanska hiphopen influerade tusentals sydafrikanska ungdomar att göra sin röst hörd.)

I och med kommersialiseringen av hip hopen har mycket av streetkulturens politiska budskap gått förlorat. I dag sätter de flesta likhetstecken mellan hiphop och MTV-videos med lättklädda tjejer som vickar på rumpan och machokillar som kör snabba bilar.

Bland den streetdansande publiken på Dansens Hus märks heller inga revolutionära undertoner.

Men några karaktärsdrag går igen från förr – gemenskapen, kreativiteten och glädjen. Dansen som mötesplats där man delar med sig av sina färdigheter och förmedlar en känsla.

Dansklubbarnas död
I en tid då dansklubbarna i princip har dött ut, för att ersättas av krogar med baren som självklart centrum, är suget efter en sådan mötesplats kanske större än någonsin. Ett ställe där dansglädjen och kärleken till musiken är viktigare än rätt frisyr, rätt kläder eller rätt kompisar.

Här kan streetdansen erbjuda en välgörande frizon i en för övrigt kravfylld miljö för dagens unga – och medelålders också för den delen.

Som en av de intervjuade i Hip Hop Revolution konstaterar: ”I hip hopen finns det plats för alla.”

Jenny Åkervall
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören