Cirka ett år före Lavaldomen fick vi höra de stora orden från LO:s förhandlingschef Erland Olauson. ”Gick domen emot facket och hotade kollektivavtalen så var det tid att lämna EU”.

Nu när Lavaldomen har fallit, och i princip innebär dödsstöten för kollektivavtalen, vill Olauson i stället att vi så fort som möjligt skall ratificera (godkänna) Lissabonavtalet.

Detta avtal som är en politisk grundlag och i framtiden omöjliggör för de svenska medborgarna att skapa det samhälle en majoritet kräver.

Med Lissabonavtalet blir det än mer naivt att tro att man kan påverka EU inifrån – framförallt inte i en riktning där arbetarrörelsens värderingar blir styrande eftersom EU är och i ännu högre grad kommer att präglas av extrem nyliberalism. Detta är ju också inskrivet i avtalet.

De socialister som propagerade för att vi skulle med i EU för att driva välfärdsfrågor inifrån kan se sig grundlurade. I stället har vi fått se en offentlig nedrustning och domar som i Vaxholmsmålet, som i princip omöjliggör facklig kamp mot lönedumpning.

Därför är det närmast ett skämt när Olauson påstår att Lissabonavtalet medger kollektivavtal. Eftersom domarna följer den politiska ledningen i sina domar (denna är mer höger än till och med Moderaterna i Sverige) skall ingen förvänta sig domar som gynnar arbetare och löntagare. För några år sedan stod en moderat riksdagsman och förklarade att det var onödigt att driva högerpolitik i den svenska riksdagen – det skulle EU ordna.

Det vi nu ser från LO och SAP är de största svek som begåtts mot arbetare och löntagare. Man måste fråga sig vad det är för nytta att fortsättningsvis vara LO-medlem eller rösta på SAP.

Olle Ljungbeck
Gävle