Facket hårt utsatt i Vitryssland

Oleg Podolinskij vittnade på LO-kongressen om de svåra förhållandena som facket verkar under i Vitryssland. Foto: Anna Wahström.

– Ryssland har nyckeln till en demokratisering av Vitryssland. Lukasjenko fruktar inte sanktioner från väst så länge Ryssland ger sitt stöd och förblir en öppen marknad för vitryska varor.

Oleg Podolinskij, internationell sekreterare i det fria vitryska facket BKDP, företräder Europas kanske mest motarbetade fackförening.

När LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin inledde LO-kongressen i går välkomnade hon särskilt gästerna från Zimbabwe, Vitryssland och Nepal, vars fackföreningar behöver det svenska fackets solidaritet mer än någon annan.

Och Oleg Podolinskij bekräftar att det är i den raden av länder Vitryssland hör hemma.

– Den ”vitryska frågan” är ju ständigt aktuell för Internationella arbetsorganisationen, ILO. Stödet utifrån är avgörande. Även om regimen har brutit mot internationella konventioner många gånger är uppmärksamheten från bland andra ILO ett hinder när president Aleksandr Lukasjenko vill lagstifta bort de fria fackföreningarna helt.

Facket tvingades på knä
BKDP (Vitryska kongressen av demokratiska fackföreningar) är det näst största facket i Vitryssland, men företräder med sina knappt 10.000 medlemmar bara en spillra av löntagarna. 

Det ska jämföras med det officiella, Lukasjenko-styrda facket, som har drygt fyra miljoner medlemmar.

När fackföreningarna från Sovjettiden började utvecklas i demokratisk, självständig riktning i mitten av 1990-talet tvingade regimen dem på knä, bland annat genom att frysa deras banktillgångar och hindra dem att dra fackavgifterna direkt från medlemmarnas löner.

– I dag styrs det officiella facket av Lukasjenko själv – inte bara i praktiken, utan även på pappret, säger Oleg Podloinskij. Lukasjenko kallar det ”världens bästa fackförening”.

Ständiga trakasserier
BKDP bildades 1993 ur det kaos, den fattigdom och de protester som följde på Sovjetunionens sammanbrott.  BKDP:s femton år är en historia av ständiga trakasserier och diskriminering. Oleg Podolinskij ger några exempel.

– Fastighetsägare uppmanas att inte hyra ut lokaler till de självständiga fackföreningarna, som ofta måste hålla möten och kongresser utomlands.

– Utan lokaler har fackföreningen ingen fast adress. Därmed får den inte registreras. Utan registrering – inget erkännande.

– Fackligt aktiva motarbetas och avskedas. En lag om visstidsanställning i upp till ett år, som Lukasjenko infört, spelar stor roll i sammanhanget.

Hot om likvidering
När ett år har gått och du hoppas på återanställning ställer arbetsgivaren som villkor att du går över till den officiella fackföreningen. Arbetsgivarna får muntliga order om att göra så.

– Enligt lagen finns strejkrätt. Men strejk måste varslas 60 dagar i förväg, och under varseltiden måste så många formaliteter ordnas att en laglig strejk i praktiken är omöjlig.

– Vi lever alltså under ständigt  hot om likvidering, säger Oleg Podolinskij. Om och om  igen hamnar någon av våra ungdomar i fängelse.

– Men trots alla försök har de inte blivit av med oss. Vid ett oljeraffinaderi har vi 1 500 medlemmar, och vid kaliumsaltgruvorna i staden Mozyr har vi 4 500. Där vågar de inte ge sig på oss.

Pessimistisk inför framtiden
På kort sikt är Oleg Podolinskij inte särskilt optimistisk om sitt lands utveckling. Ryssland, som hoppas på inflytande över Vitryssland, har visserligen slutat leverera gas och olja till subventionerade priser, men är ändå ett stöd och en marknad som Lukasjenko kan lita på. 

Vitryssland har också goda förbindelser med länder som Kina och Libyen. Därför biter inte sanktioner från USA och Västeuropa.

En förändring måste börja hos vitryssarna själva. Folket är, med Oleg Podolskijs ord, infantilt och passiviserat av över 70 års sovjetiskt styre.

– Men prisökningarna den senaste tiden har fått människor att vakna upp. De börjar tappa sin blinda tro på Lukasjenko.