 |
Vårdkonflikten är över. För den här gången. Men också om resultatet blev en viss förbättring i förhållande till det tidigare avtalsförslaget så ligger det uppenbart mycket långt från vad Vårdförbundets medlemmar anser rimligt.
Årets konflikt uttrycker en mycket djupt frustration över löneläget, en frustration som inte verkar ha mildrats nämnvärt av det avtal som blev följden.
Vilket gör att vi med stor sannolikhet har att nya tuffa lönekrav. Och nya konflikter.
Vårdkonflikten sätter fingret på samma ömma punkt som Kommunal flera gånger tidigare: de låga kvinnolöner som bär upp den välfärd som alla vill ha.
Att det är en öm punkt är alla är överens om. Det räcker dessvärre inte för att bota den.
Grundproblemet heter, som så ofta annars, pengar. Ett problem som snarare kommer att öka än minska i kommande avtalsrörelser.
Finansieras med skattepengar
Vårdsektorn finansieras med skattepengar. Det gäller även för de ”privatiseringar” av vården som gjorts eller planeras; det som ”privatiseras” är ju bara verksamheten, inte finansieringen.
Så föreställningen att ”privatiseringar” kommer att leda till generellt höjda lönenivåer inom vården kan man glömma, åtminstone om man menar att vården alltjämt ska finansieras skattevägen. Skatteintäkterna ökar inte för att en vårdcentral drivs av ett privat företag i stället för av landstinget.
Menar man allvar med att alla ska ha rätt till vård på lika villkor måste den också i fortsättningen finansieras skattevägen. Men kraven på skattepengarna kommer att öka betydligt de närmaste decennierna, vartefter andelen äldre i befolkningen växer samtidigt som en ökande andel yngre befinner sig i utbildning.
Var eniga om skattehöjningar
För bara några år sedan fördes bekymrade diskussioner om hur stora skatteökningar som skulle krävas för att klara välfärdskraven om tio-femton år. Så gott som alla var nämligen eniga om att höjd skatt skulle bli nödvändigt för att behålla nuvarande nivåer.
Alternativet var att krympa den skattefinansierade välfärden och låta medborgarna betala mer själva.
Den diskussionen ligger för tillfället nere, i tecknet av en högkonjunktur som innebär att kommuner och landsting inte har några akuta ekonomiska problem. Det betyder inte att de framtida problemen att finansiera välfärden är lösta. De behov man kan förutse om halvtannat decennium ställer fortfarande anspråk på ökande resurser.
Möta behoven
Att möta både behoven av utbyggd skola, vård och omsorg OCH de fullt berättigade kraven på höjda löner för dem som arbetar där är inte enkelt. Vi kan självklart säga att det måste göras – men det löser inte problemet varifrån pengarna ska tas.
Och benägenheten att skjuta problemet ifrån sig är litet väl stor. Moderaterna är värst, med sina allt tydligare uttalade ambitioner att fortsätta sänka skatterna. Det är helt verklighetsfrämmande – för så vitt man inte samtidigt tänker sig stora nedskärningar i det som skatterna finansierar, förstås.
Men också socialdemokratin skyggar för problemet. Den officiella linjen är att behovet av ökade skatteintäkter ska mötas genom åtgärder som ökar sysselsättningen.
Det måste givetvis vara huvudlinjen – även av andra skäl än behovet att öka skatteunderlaget.
Men redan det ställer krav som inte är alldeles enkla att möta.
Risk att bli arbetslös
Ett hinder är nödvändigheten att hålla låg inflation, med risk att annars förlora jobb som följd av minskad internationell konkurrenskraft.
Men dagens låga inflationsmål förutsätter ofrånkomligt en arbetslöshet kring fyraprocentsnivån – regeringen talar till och med om sex procent. Bara det är en begräsning av hur mycket arbetsutbudet kan öka.
Otillräcklig utbildning
En annan svårighet är att en stor grupp av den arbetskraftsreserv som finns inte svarar mot de krav som arbetsgivarna ställer.
I de fall det handlar om att de arbetslösa har otillräcklig utbildning är det förhållandevis enkelt att rätta till. Men det kan också finnas andra skäl: hälsoproblem, bristande stresstålighet eller sämre ork, ibland också sådant som missbruksproblem.
De handlar om personer med arbetsförmåga, men inte riktigt på den nivå arbetslivet i dag kräver. Ska man få in dem i arbetslivet krävs det mer än utbildning och subventionerade arbetsgivaravgifter.
Det krävs förändringar i arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken. Och för det saknas det – hittills – politiska program.
Men också om man lyckas att påtagligt öka sysselsättningsfrekvensen, är det långt ifrån säkert att det räcker! Särskilt inte om man utöver de ökande kraven på själva välfärdstjänsterna också vill höja lönerna för dem som med sitt arbete skapar tjänsterna.
Svåra frågor
Frågan om kvinnolönerna i vården – Kommunals likaväl som Vårdfackets – hör mycket nära ihop med hela frågan om välfärdens finansiering och vad den skattefinansierade sektorn ska erbjuda medborgarna – och vad som kanske inte längre ryms där.
Det är svåra frågor, som inte kan besvaras i en handvändning. Just därför är det så oroande att debatten om dem ligger nere.
För det kan innebära att vi, när problemen inte längre kan skjutas undan, tvingas till sämre lösningar än vad som annars hade blivit fallet.
Anne-Marie Lindgren
Fristående kommentator
Skicka ett e-postbrev till politiska redaktören
