Sverige är visserligen inget skatteparadis men å andra sidan har vi en välfärd vars like inte finns i något annat land. I vårt land finns ett starkt samband mellan skatt och välfärd och mellan välfärd och arbete som inte heller finns någon annanstans. Lika naturligt som att höga skatter ger mycket välfärd, ger låga skatter lite välfärd i form av till exempel fri sjukvård, skola och omsorg. Att ha låga skatter och behålla den svenska välfärden är en omöjlig kombination – till och med för en moderat regering som kallar sig arbetsvänlig.

Att betala skatt handlar lika mycket om att bidra som det handlar om att få: Föräldraförsäkring, barnbidrag, förskola, skola, universitetsutbildning, sjukvård, högkostnadsskydd, kollektivtrafik och bibliotek är exempel på ”skatteåterbäring” som alla får del av via skattsedeln.

Välfärden går ut på att omfördela såväl resurser som risker för att garantera alla trygghet. Välfärden omfördelar dels mellan grupper i samhället och dels över individers livstid.

På kort tid har den borgerliga regeringen format en klasspolitik som borde tillhöra en svunnen tid. Regeringen serverar en kravfylld politik med skrämmande konsekvenser.

LO-förbundens medlemmar förlorar till medelålders väletablerade män
LO-förbundens medlemmar – kvinnor och ungdomar – förlorar till medelålders väletablerade män som redan har det ganska bra. Det är en mager politik!

Speciellt mager är regeringens politik när det handlar om att räcka ut en hand till sjuka och arbetslösa. Välfärd handlar bland annat om rätten att ha ett arbete och rätten att få stöd för att komma tillbaka till ett arbete efter arbetslöshet, olycka och sjukdom.

Nu startar regeringen en ren hetsjakt på sjuka. Regeringen erbjuder nämligen en så kallad rehabiliteringskedja men det handlar snarare om en utsorteringskedja. Utgångspunkten är att den som är sjuk också är lat.

I debatten verkar sjuk eller arbetslös vara samma sak och att den som vill arbeta kan arbeta bara hon eller han anstränger sig lite mer. Det framställs som att problemet för båda grupperna är att det inte finns något arbete att gå till. Så är det inte! Sjuk är den som inte kan arbeta på grund av nedsatt arbetsförmåga. Arbetslös är den som har arbetsförmåga men som inte får arbeta. Sjuk- respektive arbetslöshetsförsäkringen är därmed två helt skilda trygghetssystem.

Den som är arbetslös löper större risk att bli sjuk
Den som är borta från sitt arbete tillräckligt länge riskerar att tappa fotfästet på arbetsmarknaden och utöver hälsoproblem också får problem på arbetsmarknaden. Och omvänt löper den som är arbetslös större risk att bli sjuk än den som har ett arbete. Därför behöver övergången mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen fungera smidigt. Ingen ska falla mellan de olika systemen. Det är ett krav som LO aldrig viker från.

Arbetsmarknadspolitiken har minskat. Det är inte realistiskt att flytta över människor från sjukförsäkring till arbetsmarknadsåtgärder. Det behövs ambitiösa aktiviteter och stödjande åtgärder. Detta kan dagens arbetsmarknadspolitik inte erbjuda, för resurserna är för knappa. Knäckfrågan är hur den som är sjuk ska kunna komma tillbaka till ett arbete.

Regeringen har bestämt att efter tre månader ska en persons arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Det betyder till exempel att arbetsförmågan hos en utsliten kvinna i vården prövas mot lättare jobb på kontoret. Om hon anses ha arbetsförmåga för detta andra arbete dras sjukpenningen in. Om arbetsgivaren vägrar att göra en omplacering återstår inget mer. I värsta fall mister kvinnan sin sjukpenning. Hon får ingen lön eftersom hon inte kan utföra det jobb hon anställts för. Hon är inte arbetslös eftersom anställningen består. Alltså står hon helt utan försörjning.

Arbetsgivarnas rehabansvar ska bli tydligare
Efter sex månader ska individens arbetsförmåga, det vill säga rätten att behålla sjukpenningen, prövas mot alla jobb på arbetsmarknaden. Om den utslitna kvinnan i vården då har arbetsförmåga nog för att stå i till exempel en videobutik kan sjukpenningen dras in. Och det gäller oavsett om det finns ett sådant arbete eller inte. Följden blir att hon står helt utan försörjning.
Anställningsskyddet ändras inte men i praktiken sätts lagen om anställningsskydd ur spel när arbetsgivaren tillåts säga upp anställda efter sex månaders sjukskrivning.

LO vill att arbetsgivarnas ansvar för tidig rehabilitering blir tydligare. Det krävs dessutom rejäla satsningar för på att förbättra arbetsmiljön på landets arbetsplatser, bland annat genom ökade resurser till Arbetsmiljöverket. Människor behöver mer trygghet i anställningen – inte tvärtom. Detta måste rymmas inom den generella välfärden. Det är värt varenda skattekrona.

Ulla Lindqvist
LO:s vice ordförande
Skriv ett e-postbrev till debattredaktören